Dånande applåder, puh ...

Ojoj, nu har jag inte skrivit något på ett par dagar, då är väl bloggen nästan död och bortglömd? Då gäller det att klämma till med någon konstighet så att folk vaknar till och märker att man finns.

Flyttfåglarna börjar återvända, ibland till något överraskande ställen. I förmiddags satt en skogsduva och drog sit hoo-ho på en antenn på ett tak mitt inne i stan. Inte ute i skogen alltså. Men det finns ju parker i närheten, bara att önska lycka till med att hitta ett bo, samt med häckning och dunungar framöver.

Egentligen skulle väl sången - fast den är rätt enahanda från duvor - ha fått en liten applåd, men jag avstod. Dels ser det väl lite konstigt ut om någon plötsligt börjar applådera på gatan, dels har jag vissa reservationer vad det gäller applåder. Ta denna konkreta situation: du sitter på en konsert och lyssnar till härlig musik som i sanning höjer dig i anden ... men när denna upplevelse skall sätta sig så mals den sönder av galningar som applåderar så det dånar, stampar i golvet, kanske skriker och bär sig åt! Klart störande. Kanske kul för galningarna och artisterna, men inte för mig. Därför är det bättre att sitta hemma och lyssna så slipper man oväsendet och kan koncentrera sig på den centrala upplevelsen.

Tänkte den tanken i samband med lyssnande till P2:s ena huskompositör denna vår, Andrea Tarrodi, En klart begåvad och mångsidig musikskapare, vilket märks av ljudsnuttar som finns på hennes hemsida . Det finns saker på Spotify med henne också, då under artistnamnet Jolo Andersson.

Jag uppmärksammade Andrea Tarrodi först i samband med att radion sände orkesterverket Camelopardalis för ett tag sedan. Nu finns det inte kvar på P2:s hemsida längre tror jag, men några minuter av början kan avlyssnas på AT:s hemsida, och jag hann fixa en privatkopia - där jag noggrannt putsade bort de mycket välförtjänta applåderna och bifallsropen.

Några videor finns på hemsidan också, varav två (av tre) är intressanta ur min synpunkt. En stråkkvartett i stort sett filmad rakt upp och ned, samt en mer drömsk med anknytning till tanten här i Stockholm som kånkade hem svanar och hade dem i våningen. Och så en danshistoria till elektroniska ljud som jag inte hajade meningen med. Men man kan ju inte gilla allt! - Det är alltid svårt att sia, särskilt om framtiden, men det ser ut som om det svenska musiklivet framöver får ett formidalt tillskott med Andrea Tarrodi. Jag lyssnar gärna - i stillhet.