måndag 11 juni 2012

Bakslag för "yttersta vänstern" i Frankrike

Längst till vänster på diagrammet över franska valet jag lade upp igår står det 1% för en liten stapel som sägs vara "extrème gauche". Det är rakt översatt extremvänstern, eller om vi skall säga yttersta vänstern. För Frankrikes del handlar det mest om trotskister. För några år sedan verkade de vara på väg mot något nytt när de bildade sitt Nouvelle Parti Anticapitaliste (NPA). Det nya antikapitalistiska partiet. Det såg ut som en ny, bredare och vitalare rörelse var på gång. Jag hade en del funderingar om detta 2009 (se här) men tänkte att de får väl visa vad de går för. För att citera mig själv:

Jag har själv tidigare anmärkt att det är bättre att tala om vad man är för än vad man är emot. NPA har talat om vad man är emot, men nu gäller det för dem att lägga fram positiva alternativ. Att prata mot nyliberala "reformer", mot arbetslöshet och liknande är en sak, att förklara hur man vill bygga framtiden kan vara betydligt svårare.

De inledande framgångarna förvandlades så småningom till tillbakagång, och man tycks vara tillbaka på sektnivån igen. Om det varit samma takter i de franska trotskisterna som i en del av deras partikamrater i andra länder antar jag att de tycker NATO-styrda "revolutioner" i länder som är oense med USA är viktigare än att säga något vettigt om framtiden. Och det drar man knappast röster på. Däremot kan man väl orsaka en del förvirring och motsättningar.

5 kommentarer:

  1. Ändå får man säga att läget för såna partier var bättre i Frankrike än på de flesta ställen. Men tydligen har man återigen fallit på samma krokben - att de egentligen inte företräder något. Eller rättare sagt att de har gjort ideologi till huvudsaken istället för brett definierade intressen.

    Mer om detta på http://www.folkrorelser.org/blogg/2011/11/10/problemet-vanstern/

    Samt på http://www.folkrorelser.org/blogg/2012/04/05/det-ar-inte-framst-organisationer-som-behovs-nu/

    Så frågan är hur man skapar så starka organisationer att vi råder på den pågående "sado-monetaristiska" politiken, för att tala med Paul Krugman. Var finns den svagaste länken? Vilken typ av organisering kan bära över de tillfälliga mobiliseringarna?

    Tydligen inte ideologiskt definierade partier i alla fall.

    SvaraRadera
  2. Alla otäcka stalinister (ett oändligt töjbart epitet i den trotskistiska vokabulären) måtte mysa. Vill man ha ordentligt motstånd mot 'austerismen' är det mer bekymmersamt. Den gamla vanliga splittringen av resurser.

    SvaraRadera
  3. Nå, men om nu hela projektet är omöjligt i våra dagar? Antingen bara att bygga politiska partier huvudsakligen på ideologi, eller att skapa politiska partier över huvud taget som blir mer än 7%-partier?

    Borde man inte fundera på alternativa metoder att poola politiska mobiliseringar?

    Eller för den delen att få igång dom? Alla rörelser bygger i grunden på konkreta intressekonflikter. Men såna här partiers roll brukar ofta vara att osynliggöra dessa intressekonflikter till förmån för luftiga ideologier - se t.ex. Frances Tuuloskorpis erfarenheter av den s.k. vänsterns agerande i fackliga konflikter på http://francesblogg.wordpress.com/2011/08/13/kampen-och-ofarliggorandet/

    Det kanske behövs helt andra organisationsformer?

    SvaraRadera
  4. Mitt ärliga och raka svar: jag vet inte vad som är bäst. Däremot tror jag att det är bra att stödja bra och framåtskridande ideer var än de dyker upp. Se vad jag tidigare skrivit om Marx och "supercitatet".

    SvaraRadera
  5. Kraftsamling, Björn! Som dom brukar säga i det militära. När ens resurser är begränsade kan man inte "stödja" allt. Man måste koncentrera sig på vad man tror kan lyckas.

    Och min tilltro till "nya partier" är minimal. Det känns som en 1800-talsform. Ungefär lika föråldrat som det skulle ha varit att starta "nya klosterordnar" för att rädda världen ca 1850.

    Kanske kommer det att bli rätt igen, i ett förändrat läge. Men just nu verkar det behövas något annat för att släppa fram konstruktiva initiativ från massorna. Något som gynnar intressekamp och inte bara slagsmål om plats vid köttgrytorna.

    SvaraRadera