lördag 30 juni 2012

Här vilar Hinke ...



... samt ytterligare ett antal personer i släkten Bergegren. Och bland dem Henrik, mest känd som Hinke, Bergegren. Och detta är en fortsättning på de två föregående bloggposterna med motiv från Norra Begravningsplatsen.

Hinke Bergegren (1861-1936) tillhör en politisk trend i Sverige som i början utgjorde vänstern inom socialdemokraterna, men som så småningom på grund av inrikes och utrikes händelser kom att bilda egna organisationer. Mest brukar han väl betraktas som en av våra största anarkister. Storstrejken 1909, Första världskriget och ryska revolutionen bidrog till att anarkister/syndikalister och kommunister lämnade eller sparkades ut från socialdemokratin.

Hinke själv åkte ut från socialdemokraterna redan 1908. Möjligen var han en radikal av 1880-talssnitt hela livet vilket gjorde att hans politiska åsikter var tillräckligt mångsidiga för att tidvis fungera såväl bland socialdemokrater, vänstersocialister, anarkister/syndikalister som kommunister. Under större delen av 1920-talet var han medlem i Sveriges Kommunistiska Parti men följde med den partimajoritet som 1929 bröt med Kommunistiska Internationalen (Komintern) i Moskva och som bildade Socialistiska Partiet i Sverige. Jag tror det innebär att han med dåtidens politiska jargong blev "kilbommare". Kortsiktigt verkade det smart, men partiet gick under efter några år.

Så här såg han ut, prydlig herre!

Jag hittade en artikel av Anders Carlsson (ordförande i Kommunistiska Partiet) som behandlar Hinke. Minns jag rätt så tillhörde Hinke den gren av arbetarrörelsen som inte hade så mycket till övers för Strindberg under dennes senare år. Man ville inte svälja hans religiösa omvändelse utan tyckte väl att den närmast var fånig. Andra inom arbetarrörelsen såg mer till Strindbergs avståndstagande från överklassen som var nästan konsekvent under hela hans liv och tyckte att han trots en del konstigheter var folkets man.

På Wikiquote finns ett citat från 1891 som tillskrivs Hinke. Jag tycker det ganska klart visar på borgerlig radikalism av en typ som idag skulle kallas terrorism. I vissa fall kan det nog glida över till terror av fascistisk typ.

Här talas vidt och bredt om sådana struntsaker som allmän rösträtt. Det duger ej längre att använda samma taktik som hittills; vi måste tillgripa andra medel. Vi måste förbereda oss för att tillgripa internationell allmän strejk, men ej för att genomdrifva sådana småreformer som allmän rösträtt. Hvarför vara så rädda för revolutioner och våld, när vi ändå måste tillgripa våldet som medel att genomdrifva våra fordringar? Nej, låt oss reflektera öfver och öfverlägga om hvad slags våld vi måste tillgripa samt lära arbetarna tillverka och nyttja både dynamit och dolk. För min del anser jag småmord vara alldeles utmärkta, och attentat sätta skräck i de härskande i samhället. Vi skola ingjuta det gift, som heter hat, så att vi bli mogna för hvilket våld som hälst.
Dynamit och dolk, det var medel som anarkister i Europa och Nordamerika använde vid den tiden. Man lyckades avliva en del kungligheter, presidenter och andra avskydda representanter för makten, men inte ändrades systemet för det. Anarkisternas individuella terror blev just det, individuell. Och sprängde man en motståndare i luften ersattes denne omgående av en ny, och systemet rullade på som vanligt. Det enda klassiska svenska exemplet jag kan komma på är sprängningen av strejkbrytarfartyget Amalthea i Malmö 1908.  Några massrörelser för att störta tjuvsamhället klarade man inte av att skapa, och inte gjorde folket revolution bara för att någon lyckats kasta en bomb på någon i regeringen! (Fast överlevande strejkbrytare försvann väl från Malmö.) Samma upptäckt hade gjorts i Ryssland och där bildades den revolutionära socialdemokratin under Lenins ledning just med målet att få bort regimen genom massresningar, inte genom enskilda attentat. Och på 1920-talet tycks Hinke ha varit mer inne på Lenins linje eftersom han anslöt sig till kommunistpartiet.

Nå, utan något våld hamnade Hinke i familjegraven 1936. Jag fick irra omkring en stund för att hitta den oansenliga stenplattan, hade faktiskt väntat mig något större. Men det kanske passar för Hinkes roll i den svenska socialistiska arbetarrörelsens historia. Ganska liten, även om det slog gnistor ibland.

1 kommentar:

  1. En välklädd Hinke Bergeren förekom i Spelet om Norbergsstrejken, som jag tror spelades sista gången 1991, vid 100-årsminnet av den sju månader långa strejken. Någon hjälte var Hinke absolut inte i pjäsen, liksom inte heller en annan figur ur överklassen, myglaren Hjalmar Branting. Det är rätt förvånande att ABF i Norberg ställde sig bakom en så kritisk skildring av den socialdemokratiska ledningen på 1890-talet! Men tidsandan var ju lite annorlunda då.

    SvaraRadera