"Livet är det som händer ...

... medan du gör andra planer." Var det inte ungefär så John Lennon sjöng i någon låt (fast på engelska då)? Kan man kanske översätta det till att när fantasi och verklighet stöter ihop så blir det verkligheten som vinner i långa loppet?

EU-fördragen om unionens sätt att sköta sin ekonomi förefaller vara av den typen. Man fantiserade ihop något som skulle passa särskilt Tyskland och tänkte sig att det går väl bra bara alla följer föreskrifterna. Att det skedde några feltramp vad det gällde reglerna redan i början gjorde väl inte så mycket och regelverket kom att omfatta alltfler länder. Men nu började det knaka ordentligt i bygget - när den senaste krisen började skaka om i världens ekonomier för några år sedan visade det sig att grunden var illa hopkommen. Det som var bra i Tyskland kunde vara rena giftet söder om Alperna. EU:s ekonomiska grundregler visade sig passa väldigt illa särskilt för medlemmarna vid Medelhavet samt Irland. Den verkliga ekonomin hängde illa ihop med drömmarna om hur den borde se ut.

Ekonomiprofessor Mats Persson skriver i DN att stödlånen är ett brott mot Maastrichtfördraget och inte ens fungerar bra:

...i praktiken har lånen inte gett någon lättnad till grekerna. I stället har pengarna gått till de banker, försäkringsbolag, hedgefonder och privatpersoner som har spekulerat i grekiska statspapper.

Om syftet med stödlånen har varit att rädda euron har detta varit helt missriktat; euron som betalningsmedel har aldrig varit hotad av bankernas och hedgefondernas kalkylerade risktagande. Om i stället syftet har varit att rädda bankerna på hemmaplan, ja då har det varit ett mycket dyrt sätt för Europas skattebetalare. Ett mycket enklare och billigare sätt hade varit att rikta insatserna mot de fåtal utländska banker som hade drabbats av en tidig grekisk statsbankrutt, exempelvis genom att respektive stat tillfälligt gått in som ägare. Det hade endast drabbat de bankägare som spekulerat sig över huvudet.

Lite längre ner ger han också sin åsikt om vad det handlar om, och här kommer drömmar och planer in igen:

Europas bankägare har hört till de stora vinnarna på den politik som har förts under 2010 och 2011. Men det finns fler vinnare. En av de främsta tillskyndarna av stödlån till skuldländerna har varit EU-kommissionen i Bryssel. Dess tjänstemän anser nämligen att valutaunionen bör omvandlas till en så kallad fiskal union, med mycket högre grad av centraldirigering än i dag och där delar av ländernas skatter och utgifter ska beslutas på Europanivå. En sådan union skulle naturligtvis skapa många fler intressanta karriärmöjligheter för den klass av internationella byråkrater som lever i Bryssel.

Detta kan väl ses som naturligt: byråkratier verkar ha en inneboende tendens att hela tiden vilja expandera, tills något yttre hinder sätter stopp. Om grundläggande regler för arbetet överträds så kanske det inte spelar så stor roll, förutsatt att ledarna är tillräckligt hämningslöst inriktade på sitt eget bästa. Det finns bland annat demokratiska problem med att alltmer makt centraliseras till Bryssel:

Den union som nu håller på att ta form, med ett stort inslag av överstatlighet, stödfonder och styrning av enskilda länders skatter och utgifter, är en helt annan union än den ”rena” valutaunion som Sverige folkomröstade om 2003. Många av dem som röstade ”ja” då har nog anledning att känna sig lurade i dag.

Hoten mot den gemensamma valutan kommer inte från det faktum att vissa länder ibland råkar ut för budgetunderskott och galopperande statsskulder. Nej, hoten kommer tvärtom från de försök som görs – av missriktad välmening eller av snävt egenintresse – att lyfta bort kostnaderna för sådana underskott från dem som har ansvaret för dem. En sådan politik uppmuntrar bankerna till farligt risktagande. Och ansvarslöst risktagande inom banksektorn är det sista Europa behöver mer av.

Det finns inte mycket att klaga på här, men samtidigt tror jag att kritiken måste fördjupas rejält. Det gäller spekulationskapitalets allt värre härjningar, hur offentlig egendom plundras för att ge nya vinster till spekulanterna, moraliska sammanbrott i krisens följd (hatet bubblar i det som skulle vara ett föreningsverk för Europa), hur staternas och folkens ekonomi lider av att man tror att staten måste skötas som hushåll etc. Det lär jag återkomma till.

Och avslutningsvis: jag misstänker att det finns olika verkligheter beroende av var du lever i samhället. Det som för några kan vara katastrof kan för andra vara en god affär och i själva verket vara planerat för att bli en god affär. Det kanske räcker med att jämföra storbolagens vinster med den lille medborgarens verkliga inkomster under de senaste årtiondena för att upptäcka att det kan vara något lurt här ...