Fortsättning på lite tidigare tugg

Jaha, det var ju meningen att jag skulle skriva ett svar/kommentarer till ett inlägg med kritik mot synpunkter som jag framfört i ett tidigare inlägg. Men det känns segt ... för bakgrund och länkar, se föregående bloggpost.

Varför inte starta resonemanget med en klisterlapp på en lyktstolpe i Årstaberg? Av någon anledning vill någon just på denna stolpe propagera för frigivning av en irländsk republikan vid namn Marian Price som 1973 deltog i ett bilbombsattentat i London, dömdes till fängelse, sedan släpptes men nu återigen sitter inne - möjligen lagvidrigt.

Lagligheten går jag inte in på, däremot det där med bilbomber: IRA-bomben 1973 skadade 200 personer och en dog av hjärtattack. Det kunde ha varit värre, bilbomber tillhör något av det vidrigaste och ansvarslösaste om man nu vill smälla av en bomb i en stad. Det finns inga garantier för att en bomb av den här sorten bara träffar ett avsett begränsat mål, det måste betraktas som ett terrorvapen. Jag säger inte att det aldrig kan finnas situationer där det är fel med den här metoden, men de torde vara ytterligt sällsynta. Något att tänka på om man är rädd om människoliv.

Hur kan det här leda vidare till kritiken? - Jo, jag hade varnat för okontrollerbara våldsspiraler i samband med upproret i Indien och fått skäll för det. Jag tror fortfarande att jag har rätt, och detta av flera skäl.

Ett skäl är att det indiska samhället är synnerligen splittrat i klasser, kaster, religioner, etniska grupper. Om upproret skall lyckas måste de flesta människor enas över alla dessa gränser, och folk i gemen måste veta att revolutionärerna inte urskillningslöst använder våld. Om det medvetandet finns blir det svårare för regeringen att hetsa olika grupper mot varandra och sedan sitta vid sidan av och se exempelvis när hinduer, kristna, muslimer och sikher slaktar varandra. Å andra sidan, om det faktiskt kan vara troligt att revolutionärer är vårdslösa med våldsanvändning och bedriva sekteristiskt våld så kommer det oundvikligen att slå tillbaka mot den revolutionära rörelsen. - Vad jag vet så har en del element hoppat av från den revolutionära rörelsen, lever vidare som rövarband under maoistisk täckmantel, deltar i kastbaserat våld eller stödjer lokala pampar. Det antyder att om man låter principerna glida iväg kan det gå hur illa som helst.

Det finns två sorters våld. Det reaktionära och det revolutionära. Att kalla dem ont respektive gott är att ta i, men det finns skillnader mellan att förtrycka respektive att bekämpa förtryck, därom kan vi vara ense. Men det är också så att revolutionärerna måste vara försiktigare i sin våldsutövning - medan regimen kan bränna byar och slakta folk måste revolutionärerna ta hand om sin bas bland folket och göra sin våldsutövning så begränsad och effektiv som möjligt. Det är maoisterna i Indien som ber om ursäkt när en operation går fel, regimen gör det inte. Att polisstyrkorna varit inblandade i mord, mordbränder, våldtäkter och tortyr märks av någon anledning inte lika mycket.

Ett praktiskt fall av vårdslöshet: gerillan ville slå ut en polistrupp som varit ute i djungeln men nu återvände mot basen. Poliserna äntrade en buss, gerillan sprängde bussen med minor. Man hade inte uppmärksammat att det var en massa civilpersoner på bussen också. Detta var naturligtvis inte bara en mänsklig tragedi (även om det var det värsta) utan en politisk fadäs.

Ett annat praktiskt fall: När folk i utkanten av den revolutionära rörelsen antagligen var inblandade i sabotage mot järnvägen i Västbengalen, och orsakade en tågurspårning som kostade uppåt hundra människor livet, är det samma sak. Vansinnig politik. Vårdslöst. Och vem tjänar på det?