Lärarna protesterar
Lärarna har fått nog
De vill ha bättre villkor
för allt jäkla slit å' knog!
(Melodi: Älgarna protesterar.)
Detta är dock inget att skämta om, såvida man inte är lagd åt det galghumoristiska hållet. - Först en självdeklaration: jag har aldrig trivts i skolan, även om det blev bättre ju högre upp i graderna jag kom. Däremot har jag gillat att läsa och att lära mig olika saker. Och när man talar om att upprätthålla och utveckla ett samhälle bör skolorna och dess personal betraktas som nyckelinstitutioner, med lärarna vid fronten. Vill man däremot underminera ... I Lärarmyteriets manifest står det:
Vi älskar våra jobb och vill behålla dem, men vi vill också ha drägliga arbetsvillkor och en skola som fungerar för eleverna. Vi vill också ha Europas, eller världens, bästa skola, men vi tror att den inslagna vägen med nedskärningar och jätteklasser är fel väg att gå.
Det finns olika aspekter att ta upp. Eftersom jag gillar att dra upp stora linjer ibland vill jag fråga om inte skolans förfall hänger samman med det kapitalistiska systemets utveckling. Den fas vi befinner oss på påminner inte om tidigare då det gällde att massutbilda skaror av ungdomar som skulle inta fabriker och kontor och som måste ha åtminstone grundläggande kunskaper i att läsa och skriva, räkna, och lite andra saker. Med den tunga roll spekulationskapitalet har (man försöker göra pengar av pengar utan några produktiva mellanled, enkelt uttryckt) behövs inga massor av flitiga arbetare. Helst skall så stor del av samhällets resurser som möjligt styras över till spekulanterna utan motprestationer, och i en ekonomi som inte har samma tillväxt som under guldåren betyder det att andra intressen trängs undan.
Den härskande klassens tankar dominerar samhället. När spekulationskapitalet har den politiska makten kommer det givetvis att slå igenom på basnivån, i skolorna (ja, i hela köret med 'vård, skola, omsorg' och samhällsservice och infrastruktur i övrigt). Därmed blir skolan ett 'sparobjekt'. Personal som kunde vara bra att ha åker ut, det blir otrevliga motsättningar mellan lärarna vid fronten och de politiker och tjänstemän som är ansvariga för att genomföra spekulationskapitalets önskningar, eleverna kommer i kläm. I kvartalsbokslutens tidsålder är det svårt att tala för investeringar som kan tänkas ge utdelning först tiotals år i framtiden. Ur den härskande klassens synpunkt är skolan inte så viktig längre (såvida man inte kan använda den som ytterligare ett objekt för plundring). Den mindre skara av utbildade elitarbetare som man behöver kan man få ändå, utan massutbildning.
Man kan ju säga att Alliansen har gjort ett bra jobb ur spekulationskapitalets synvinkel, man sänker skolan bit för bit. Det är klart att man kan hävda att regeringen är dum eller inkompetent, men jag undrar om den inte bara helt enkelt gör det som den måste göra enligt rådande härskande tankar. - Men kom ihåg att det finns tankar som för närvarande inte härskar, men som kan bli styrande en gång! En gång skall jorden bliva vår ...
 |
| Ja, privatskolor (av någon anledning kända som 'friskolor') är ju ett kapitel för sig i den allmänna konkursen, vilket framgår av Max Gustafsons superba teckning! |
Intressant nog tror jag inte det talas så mycket om 'livslångt lärande' numera. Kan det bero av att en växande del av befolkningen kan betraktas som körd redan i barnaåren, och kan förväntas vara så resten av sitt liv? Och då är det meningslöst att lägga några resurser på dessa tråkiga individer när det kan bli större bank-bonusar i stället.
Sedan finns ju andra underligheter. Underliga elever exempelvis. Att lärare klår upp elever är inte bra, att elever klår upp lärare är inte bra - på hur många arbetsplatser skulle man tycka att personalen bör vara beredd på att utsättas för våld utan att protestera för mycket, med hänvisning till att 'det ingår i arbetet'? - Man kan ju tänka sig polis, häkten, fängelser, krigsmakten, krogköer ... men knappast en institution som skall bidra till att utveckla goda medborgare och medmänniskor! Det finns ju ingen anledning att idealisera den gamla skolan (usch, nej!) men det borde åtminstone ha varit en väldigt sällsynt företeelse att elever/barn gav sig på lärare/vuxna! Och nej, det bästa är inte att möta våld med motvåld, utan att försöka agera så att våldet inte uppkommer!
Jaha, det här blev ett längre inlägg än vad jag tänkt mig först. Men ämnet är liksom ganska viktigt ...!
Jag tror du har helt rätt, de superrika har ingen lust att bekosta skolutbildning för alla, som de ser det är ju de som "bekostar", för de behöver en allt mindre kader av anställda och det räcker att utbilda dessa. Dessutom är utbildat folk mycket besvärligare om det blir arbetslöst. De outbildade kan man däremot behandla hur man vill och de har inget att sätta emot, och om de försöker sätta emot de har, med våld, så har staten utvecklat finfina metoder att ta itu med dem.
SvaraRaderaDessutom: om skolorna dras ner och de mer välbeställda föräldrarna kan använda avdrag för att finansiera privat läxhjälp åt barnen kan det ju vara ett argument för att dra ner i skolorna ännu mer - allt mer av undervisningen sker ju på annat håll!
SvaraRaderaÄr verkligen utbildade arbetslösa mycket mer besvärligare än outbildade arbetslösa?
SvaraRaderaDet tycks i vart fall gå utmärkt att gömma undan båda grupperna lika bra, utanför mediala strålkastare.
Ju längre man är satt i arbetslöshet ju mindre självaktning och utan den är det lättare att tillåta sig bli hunsad, med eller utan utbildning.
Den svenska skolan är på väg käpprätt utför. Serieteckningen är klockren, och nu finns det ju dessutom svart på vitt att friskolereformen har gett betygsinflation. I nyheterna förra veckan fick vi veta att elever i friskolor får högre betyg än i kommunala skolor. Vem kan tro att det beror på att eleverna i friskolorna är så mycket duktigare än elever än andra? Nej, skolorna konkurrerar med betyg! Lärarna har krav på sig från rektorer och ägare att skolan ska "visa ett bra resultat" och vara populär att söka till. Vansinne är ordet!
SvaraRaderaSim: utbildade arbetslösa kan åtminstone formulera sina klagomål på ett mer slående sätt, exempelvis genom välskrivna insändare! Bättre stavning, inga särskrivningar ...
SvaraRaderaSusanne: det är väl inget fel på betygsinflation så länge ingen tror att betygen verkligen motsvarar några kunskaper? (Obs ironi!) Kan man inte anta att de flesta kvalificerade arbeten numera tillsätts genom kontakter, inte genom att någon personalare sitter och tittar på betyg? (Med andra ord: vad sjutton har vi skolan till egentligen - förvaringsplats?)
Privata och offentliga skolor lyder båda under samma system. Även kommunala skolor tvingas sälja sig och ge höga betyg för ingenting för att inte förlora en "skolpeng". Med påföljd att svenska skolor sjunker som en sten i internationella jämförelser.
SvaraRaderaMen - jag undrar ändå om detta är på något vis förutbestämt. Olika länders borgerskap kan följa olika strategier. Pau Puig i Scotoni hävdade t.ex. i sin bok Att förstå revolutionen från 70-talet att det sydamerikanska borgerskapet nöjde sig med att sätta samhället på grund för att plundra vraket medan det europeiska försökte styra det. Nu förefaller de ha bytt strategi med varandra - det sydamerikanska borgerskapet har blivit "nationellt" och försöker avancera i den globala arbetsdelningen. Medan den europeiska nöjer sig med plundring och pyramidspel.
Som jag ser det finns inget automatiskt i detta. Borgerskapet är precis så seriöst som vi andra tvingar det till. I Sydamerika har man haft starka folkliga mobiliseringar i några tiotal år, i Europa inte. Därför blir det sydamerikanska borgerskapet seriöst, det europeiska inte.
På 20-30-talen, å andra sidan, rådde också en spekulationsperiod då borgerskapet försökte smita från ansvar - men då fanns det starka folkliga mobiliseringar här också som tvingade dem bli seriösa.
All diskussion som försöker hänskjuta något till "tidsandan" eller "utvecklingen" är defaitistisk och borde få på skallen. Klassamhället är alltid till vår nackdel, men det går alltid att utnyttja tillfällen. Även nu.
Den långrandiga muntergöken i mig menar då; för att ha nytta av sin genom utbildning förvärvade formuleringsförmåga krävs att man har tillräckligt med självkänsla kvar att mobilisera tron att man kan påverka, genom t.ex. insändare, därefter skriva insändaren, för att sedan se den bli refuserad av någon med arbete och med en syn på arbetslösa som bortskämda arbeteskräsna gnällspikar.
SvaraRaderaDet behövs ju inte så många av den sistnämnda att hålla den arbetslösa utbildade gruppen stången.
Min lilla erfarenhet säger mig att självkänslan är avgörande för vad människor tar sig för och att den alltsomoftast är mycket lätt att punktera, även bland de som tycker sig besitta mycket av den esoteriska varan, särskilt då genom att gör dem arbetslösa.
Simsalablunder: Självkänslan kommer nog av att man vågar prata med andra i samma situation och upptäcka att det inte är nåt fel på en. Dvs från den kollektiva mobiliseringen.
SvaraRaderaSaknas denna hjälper det inte hur mycket utbildning eller inbillning man har...
Det ligger något i vad Simsalablunder skriver, fast på ett annat sätt, skulle jag föreslå: De välutbildade, som är de som skulle kunna artikulera sitt missnöje effektivast, drar sig för att göra det eftersom de vet att de därmed är körda på arbetsmarknaden.
SvaraRaderaSen handlar det också om vilka som är bra på att organisera motståndet, och där kan de välutbildade trots allt ha ett försprång. Men de ska nog redan ha gett upp totalt för egen del för att ge sig in på dylika riskabla verksamheter.
Om gruppen blir tillräckligt stor och att man på något sätt vet med sig att man har den i ryggen så visst.
SvaraRaderaMen i mindre grupperingar, har jag sett med egna ögon (för att göra en Maud), utbildning eller inte, hög som låg, att det inte räcker att prata av sig och höra andra i samma sits. De samlade åtgärderna mot arbetslösa har en makalös förmåga att bryta ner och pulvrisera självkänsla och vilja, även viljan till kollektiv mobilisering.
Ett litet första steg till förbättring vore att kapa det tvång man utsätter arbetslösa för och som man haft sedan 90-talet. Men för att nå dit som måste man ju mobilisera… momentnyckel och hylsa 22.
Jag tror att vad man lyckats med är att få arbetslösa att känna att de inte har något gemensamt med varandra annat än just arbetslösheten, och själva arbetslösheten vill man inte identifiera sig med, då bilden av den har vridits till att vara ett personligt misslyckande. Detta gör det så svårt att få till stånd en mobilisering.
SvaraRaderaÄndå undrar jag varför folk som har förtryckts mycket mycket mer än svenska arbetslösa har lyckats göra uppror genom historien.
SvaraRaderaOch det svar jag har funnit är att de har lyckats kollektivisera sitt individuella elände och agerat gemensamt.
Den fantastiska "utbildning" de har fått tycks mest ha präntat in en sorts inlärd dumhet, dvs vanföreställningen om den individuella uniciteten. Jag undrar om de inte hade varit mer slagkraftiga utan denna inlärda dumhet.
Undrar om det finns någon korrelation mellan boktryckarkonsten och individualismen? Har för mig jag har sett en sådan förmodan hos McLuhan. Individualister torde definitionsmässigt ha svårare att arbeta kollektivt. Å andra sidan har ju boktryckeriets alster satt väldiga människomassor i rörelse vid olika tidpunkter, så jag vet inte hur man skall tolka detta.
SvaraRaderaKanske McLuhan hade fel? Tryckkonsten skapade ju enorma kollektiv.
SvaraRaderaRent principiellt skapar ju även internet enorma kollektiv, men dessa tycks ha svårare att handla kollektivt. Hur man nu ska förklara det. Den inlärda dumheten, förmodligen.
Jan Wiklund:
SvaraRaderaJag tror att folk ska tryckas ner ännu mycket mer än som är fallet i Sverige idag, för att de ska bestämma sig för att göra uppror, eller organisera sig mot den rådande ordningen.. Så länge de har hoppet om att få ett jobb ex. så klänger de fast vid detta hopp och vill inte bränna sina skepp.
Tryckas ner mer eller att arbetslösheten verkligen slår igenom mer i de olika samhällslagren. Det är fortfarande många som inte ser skymten av arbetslösa där de bor och verkar och därigenom inte ser det som något större problem.
SvaraRaderaKanske har det också med att göra att arbetslösheten ökar långsamt men säkert och att den förändringen märks mest på individplanet.
Om stora uppsägningar sker lite var stans blir det påtagligt att det inte är individuella misslyckanden det handlar om och i ett huj hamnar stora grupper i alla dessa menlösa åtgärder som man idag går in i en och en. Kanske blir reaktionen då mer unison.
Om folk inte ser skymten av arbetare ("nä, i Stockholm är det bara medelklass numera, inga arbetare") trots att stan är full av dessa så lär man väl inte se de arbetslösa heller. De arbetslösa uppträder ju sällan i stora och störande grupper. De kanske borde göra det.
SvaraRaderaDe gånger arbetslösa uppträder i grupp utanför sina anvisade Fas-platser är när de slussas runt för att göra "studiebesök" på arbetsplatser. Då kan man se en liten klunga på 10-15 personer tillsammans med en eller två från AF styra dem som om de var på utflykt från dagis. Men som du säger, gruppen är varken stor eller störande.
SvaraRaderaJag försökte puffa för att en radikal organisation som jag känner till skulle ta in så många Fas3-are som möjligt, men det gick de inte på. Annars hade de ju kunnat anställa 50 pers, fått betalt för det, och givit de 50 i uppdrag att dagligen marschera fram och tillbaka genom Stockholms regeringskvarter med plakat där det står exempelvis RÄJNFÄLT E DUMM I HÖVVET! Det kanske skulle avskräcka Alliansen från den sortens experiment i framtiden?
SvaraRadera