Bäst att tänka efter före

Det finns förmodligen en marginaleffekt även vad det gäller bostäder och bostadsrätter: under goda tider går det bra att på ett lönsamt sätt omvandla välskötta hus i attraktiva områden till bostadsrätter. Men så blir tiderna sämre samtidigt som hus med snara reparationsbehov i utkanterna skall utsättas för omvandlingar. Inte för att det är vettigt, utan för att det är politisk ideologi att driva på för omvandlingar långt utöver vad som är rimligt. Och det hela sker på ganska så lösa boliner:

Det finns flera problem vid ombildningar från hyresrätt till bostadsrätt. Besiktningarna som görs av fastigheterna inför ombildningen är ofta bristfälliga. För att få med sig två tredjedelar av de boende för att få en ombildning godkänd blir låga avgifter ett lockbete ...

Då kan det bli så här:

En som drabbats är Cecilia som bor i en bostadsrätt norr om Stockholm. Hennes månadsavgift kommer att öka med 50 procent på bara några år på grund av att föreningen inte haft kapital att bekosta stambyten i lägenheterna.

En surgubbe kan ju fråga om inte det här var uppe i samband med ombildningsdiskussionerna. Åtminstone äldre medborgare som bott länge i flerfamiljshus vet ju att ungefär femtio år efter husbygget så utbryter det inferno som kallas stambyte! Sedan finns ju annat som kan krångla, som läckande tak eller utrymmen som kanske måste byggas om. Att tak behöver skottas på vintern är en sak som en del föreningar inte tänkt på, och det finns alltid frågetecken om hur bärkraftiga små föreningar är. Det är bättre att tänka efter före, och definitivt inte lita till ombildningskonsulter och entusiastiska förespråkare för ombildning bland grannarna - betrakta dem som skojare, skumraskfigurer, svindlare eller mindre vetande, det är lugnast.

Något lite har jag läst om bostadsrättens historia, med HSB och någon motsvarande organisation i Göteborg som ursprung. Då handlade det om att fixa bostäder till vanliga knegare till ett rimligt pris (som man gjorde med småhus inom Egnahemsrörelsen också, vid ungefär samma tid). Nu har hela hanteringen gått över styr. Nu handlar det om horder av fuskmiljonärer som sitter i sina bostadsrätter och är skiträdda för att det skall hända något som knuffar dem över det ekonomiska stupets kant. Jag pratade med någon som gissade att det här är en tillfällig historia: miljonprogrammets hus blir bostadsrätter, föreningarnas ekonomi krossas av övermäktiga utgifter, och så kan bostadsbolagen köpa upp konkursbona billigt. Vet inte hur hållbart resonemanget är, men något sådant kan faktiskt hända.

För närvarande kan spekulanter, mäklare, banker och politiker snylta på den här absurda situationen. Det är mäktiga intressen. De måste bort för att vi (här tänker jag främst på Stockholm, hur det är på andra håll vet jag inte mycket om) skall få en rimlig försörjning av bostäder. Det är inte några naturlagar vi har att göra med här, allt hänger på politiska beslut som tagits av människor - och därmed kan andra och vettigare människor fatta andra och vettiga beslut. För att bostadsförsörjningen i Stockholm skall fungera är det rimliga att lån avskrivs, bostadsrätter återgår till hyresrätter, hyrorna sänks, samt att ett nytt miljonprogram genomförs.

Men, som det står på den här målningen på Långholmen: "Jag är bara ansvarig för vad jag säger, inte för vad du förstår". Det går säkert att i en krissituation jaga upp desperata konkursmässiga bostadsrättsinnehavare att ställa till rent vansinniga utbrott. Många lär väl tro att de faktiskt är miljonärer och faktiskt äger sin bostad, trots att allt rasar samman omkring dem, och skumma politiker kommer att utnyttja det. 

En liten fråga som PS: Hur mycket kan man dölja av tillståndet i ett hus, i samband med diskussioner om omvandling, innan det i själva verket blir bedrägeri?