Fattas det pengar för järnvägarna?

En debattartikel i DN kan hjälpa till att åter lyfta fram den moderna penningteorin (MMT, Modern Monetary Theory) som jag då och då har luftat i den här bloggen. Blir det vinter i år igen kan det bli problem för tågen! Anslagen för underhåll är redan slut! Som debattartikel är det givetvis en partsinlaga, men plockar man ut vissa bitar är den användbar som exempel.

Först: järnvägarna är en viktig samhällsfunktion. De kommer att bli ännu viktigare framöver när oljetoppens verkningar slår igenom. Följaktligen skall de vara offentligt ägda, inte lekstuga för en mängd privata intressen.

Och så in på huvudfrågan, anslagspengar som antas vara slut.

Den senaste tiden har flera företag tvingats varsla personal trots att det finns ett stort behov av ökat järnvägsunderhåll. Så sent som förra veckan varslade Balfour Beatty Rail 55 personer om uppsägning. Även på InfraNord pågår nu en översyn på grund av det ekonomiska läget. ... Regeringen påstår sig öka underhållet samtidigt som vi inte ser skymten av fler jobb i de företag som sysslar med järnvägsunderhåll.

Nå, vad säger MMT-teoretikern om detta? - Jo, att Sverige har egen valuta och kan skapa hur mycket som helst av den för att täcka behov och se till att samhällshjulen, inklusive järnvägshjulen, rullar. Den goda sitsen delar vi med stater som Japan, Storbritannien eller USA, medan länderna inom euro-zonen har reducerats till samma nivå som hushåll som måste få pengar utifrån.

För Sverige gäller att den typ av pengar som dominerar idag, nämligen ettor och nollor i datorminnen, kan aldrig 'ta slut'. Vi noterar här dels att folk inom branschen förlorar eller riskerar att förlora arbetet, dels att underhållet inte är bra. Vintern närmar sig som sagt, och själv vet jag inte om jag har lust att sätta mig på ett tåg ens i regionaltrafiken trots att det är snöfritt - man vet ju aldrig när man kommer fram. Men med den här pengafunktionen i bakfickan är det ingen konst för staten att, om den politiska vilja finns, direkt lägga upp pengar för varenda gubbe som står och knackar is vid tågväxlarna i vinter. Medlen tar aldrig slut. Och i stället för att räkna kostnader kan man ju räkna vinsterna för samhället i och med att tåget går som tåget!

Alltså: järnvägsproblemen angrips genom återförstatligande av rubbet så att man slipper detta elände med att ingen är ansvarig och allt faller mellan alla stolar, samt att staten fixar ettor och nollor tillräckligt för att betala en tillräcklig personalstyrka och erforderligt underhåll av materielen. Inflationsspöket kan vi glömma, de satsade ettorna och nollorna inriktas specifikt för att se till att stillastående resurser kommer i arbete, det handlar inte om att slumpmässigt slänga ut pengar.

Jag nämnde en förväntad ökad betydelse för järnvägen framåt. Det handlar säkert om en massa tekniskt nytänkande som påverkar forskning och industri. Mycket värdefullt alltså. I artikeln står det:

Det finns en stor risk att Sverige tappar kompetens i järnvägsbranschen. Det blir ytterligare ett steg i fel riktning för den svenska järnvägen.

Kan vi ta den risken?