Vakna läsare kanske kommer ihåg mitt föregående inlägg, om en stackars poet i Qatar som diktat fel och dömts till livstids fängelse för det. Man kan ju möjligen ursäkta det med att det finns ställen där man ännu tar poesi på allvar, men jag tror inte det håller. Nu över till andra synpunkter på Qatars roll i världen:
Att somliga har ideer om händelserna i arabvärlden, i synnerhet Libyen och Syrien, som verkar rätt kufiska är känt sedan tidigare. Jag hade dock trott att det skulle finnas en gräns, att man inte skulle hoppa över till så gott som öppna hyllningar av de wahhabitiska diktaturer på Arabiska halvön som stödjer krossandet av de sista sekulära staterna. Men jodå, nyss dök det här upp hos herrar Kildén och Åsman. Min första reaktion var: är det sant!?! Har de drabbats av en elak hackare? - Men jag fruktar att det är sant. (Texter på nätet kan ändras, så jag lägger in så gott som hela originaltexten i "appendix" sist i denna bloggpost.)
Vad har hänt? - Qatar försöker köpa in sig i Gaza genom sina oljefonder men visar sig som väntat totalt passivt när israelerna angriper. Och varför inte:, i praktiken så är ju israeler och arabreaktionärer allierade. Men det är en insikt som inte verkar särskilt närvarande hos bloggarna. Hur man som läget är i Gaza kan kliva ut som Qatar-kramare övergår mitt förstånd, man kan ju få katarr på kuppen!
(Hade tänkte lägga in en rolig bild här, men detta är ju inte så roligt så det får vara. Undrar om gamle Trotskij själv hade uttryckt sig så i h-e korkat?)
Jag har haft ett gammal halvskrivet opublicerat inlägg liggande ett bra tag, men nu verkar det läge att saxa ett avsnitt därifrån:
Det handlar om "bombvänstern", de som som synnerligen högljutt stödde NATO:s och gulfstaternas angrepp på Libyen. Jag har ingen stor koll på bloggarna, men Kildén och Åsman är väl bland de mest framträdande i Sverige. De försökte få det hela till en ny version av spanska inbördeskriget och någon sorts revolution, men det lät snarast desperat. När nu den gamla regeringen störtats är det svårt att hitta något nytt konkret, trovärdigt och positivt att peka på ... så då får man tjata om Syrien i stället och hoppas att folk glömmer.
Alltså: trotskister som hamnar på fel sida. Det finns sådana som verkligen har lyckats göra karriär på fel sida. Av en slump fick jag syn på artikeln Trotskyites for Romney som pekar på några sådana exemplar i USA. Inte många, men inflytelserika.
Jag skulle tro att det här med ultravänster som sadlar om och blir sin spegelbild är ett mindre problem i Sverige. Kildén och Åsman kommer aldrig att bli kallade som utrikespolitiska rådgivare till Bildt. Men i några länder i västeuropa, samt i de anglo-saxiska länderna, förefaller saken vara värre, med glödande yngre revolutionärer som sadlar om och blir glödande äldre reaktionärer. - Kan det på något sätt ha att göra med att folkrörelsetraditionerna är starkare i Skandinavien? Om det finns traditioner av långvarigt, brett och folkligt förankrat politiskt arbete - till skillnad mot plötsligt uppflammande och försvinnande rörelser - kanske det skapas en stämning där extrema hopp från höger till vänster och tvärtom inte sker så ofta. Det finns en grundläggande stabilitet som gör sådana kliv mindre vanliga - det är en hypotes från min sida. Att det svenska exemplet med Nils Flyg, som började som radikal vänsterman men så småningom gled över mot nazismen, uppmärksammades så mycket berodde just av att det var ett ovanligt fall.
Appendix (klipp från Kildén & Åsmans blogg)
Länge har jag funderat över den ”Diktaturvänster” som mässar om att beviset för att rebellerna i Syrien är ”köpta av imperialismen” är att de får ekonomiskt stöd från det lilla emiratet Qatar.
I Konflikt berättas samtidigt att Qatar`s oljemiljarder flödat över också till Gaza och hjälpt strandremsans utsatta och plågade palestinska befolkning med investeringar i bostäder, sjukhus, fiske, skolor och infrastruktur. Emiren av Qatar har dessutom besökt Gaza – och Hamas långt före Morsi. Den lilla oljediktaturen tycks vara dessa palestiniers viktigaste ekonomiska hjälpare och emiren hyllas med porträtt
Ska vi då dra slutsatsen att Hamas är i sold hos USA-imperialismen?
Eller Mahmoud Abbas, Den palestinska ”myndighetens” symbol som låter sin säkerhetspolis utbildas i Jordanien av USA:s instruktörer?
Knappast. Jovisst.
Diktaturvänstern har det svårt vare sig den ruvar hos Folket i Bild/Kulturfront eller Flamman. Dags att komma med en klassanalys och inse att upproret i Syrien är en resning av det arbetande folket mot sina utsugare.
En infödd Söderbo vid namn Björn sitter i sitt Stockholms-ide och brummar och tänker om politik och samhälle, konst och litteratur, vetenskap, natur och filosofi. Och lite annat också, när andan faller på.
"Gärna en ny diktator men först en rejäl masslakt av människor", ett märkligt ställningstagande i sanning.
SvaraRaderaVarför kommer jag att tänka på de kommunister som, efter ingåendet mellan Hitler och Stalin av non-aggressionspakten, fick för sig att Hitler förstås var en hyvens kille, eftersom han och Stalin nu stod på samma sida.
Du vet, Kerstin, naiva människor har även funnits på vänsterkanten.
SvaraRaderaMen frågan är hur mycket de förstod av kommunismen om de fick för sig att Hitler var hyvens.
Kram!
/Skvitt
Jag vet inte vad som menas med "trotskism" - men det förefaller mig som om folk som mer eller mindre gärna klistrar på sig den etiketten har nån sorts valfrändskap med "utvecklingen", gärna så som den har tillämpats i Europa. Nyckelordet är "avancerad".
SvaraRaderaMedan de som har hamnat i den s.k. stalinismens närhet har samma sorts valfrändskap med "utvecklingen" som den har tillämpats i diverse fattiga länder som vill ta sig upp. Nyckelordet är "nationell utveckling".
"Trotskister", och folk i dess närhet, har därför gärna synts i närhet av kulturella avantgardister, till exempel, och gärna fördömt "kulturellt primitiva" bönder typ zapatisterna i Mexico på 1910-talet. De tenderar också att vara ytterst fientliga mot religion. Undantag finns förstås, tankar går inte att styra helt.
De här tankarna slog mig när jag läste den ambitiösa världshistoria som skrevs av den trotskistiska historikern Chris Harman för några år sen (A peoples' history of the world). Det är slående hur han lyckades banta ner bonderörelser i syd till nästan ingenting medan exempelvis den parodiska tyska revolutionen 1918 fick hur mycket plats som helst - den åstadkoms ju bevars av "avancerade" människor. Medan de mexikanska bönderna nedlät till sig att föra sin epokgörande kamp under jungfrun av Guadelopes baner.
Medan då dom som trotskister skäller för stalinister visar motsvarande ömhet för utvecklingsdespoter i syd som glatt offrar nuvarande generationer för att kommande ska få det bättre. Stalin står väl som arketyp för dom.
I mina ögon beter sig båda besynnerligt. Det är som att "offra sig för idén" har blivit ett tvång som har växt till att offra alla andra också.
Eftersom vi sitter med facit i hand är det svårt att förstå hur läget uppfattades sommaren 1939.
SvaraRaderaJag tror att Jan förklarar ganska bra varför somliga trotskister som fanns i områden som inte var "avancerade" ibland råkade illa ut under trettio- och fyrtiotalen. De ville ju ha framsteg i det egna landet, men då hamnade de på samma sida som kolonialister och ockupanter. Blev sedda som förrädare helt enkelt.
Det är nog fel - det där med "det egna landet" var en stalinistisk specialitet. Snarare var det nog så att trotskisterna satte likhetstecken mellan "framsteg/modernitet" och "västerländsk kultur" - gärna lite avantgardistisk.
SvaraRaderaFör mig verkar det vara en parallell mellan konservativa och liberaler på den borgerliga sidan, med stalinisterna i den konservativa rollen och trotskisterna i den liberala.
Jag är helt medveten om att jag spånar. Det finns massor med hål i resonemanget. Och säkert massor med människor som beskrivningen inte stämmer in på.
Intressant sidospår där: CIA främjade, trots att konservativa USAmerikaner ogillade det, den konstnärliga modernismen. Och en del av de där CIA-gubbarna kan ha varit före detta trotskister.
SvaraRaderaMan får väl vässa formuleringen om trotskister och modernism som att de befann sig i landet X som ockuperades av det mer avancerade landet Y, och då ville trotskisterna ta till sig Y:s moderniteter för att själva någon gång leda den proletära revolutionen i X?? X var ju förmodligen ett enkelt bondeland, och bönder har ingen stor roll i den trotskistiska uppfattning, som du själv har påpekat bra. Men resultatet av detta blev att de uppfattades som samarbetsmän, rätt eller fel.
Jan Wiklund skriver: "visar motsvarande ömhet för utvecklingsdespoter i syd som glatt offrar nuvarande generationer för att kommande ska få det bättre
SvaraRaderaUndrar vilka och vad du talar om.
Kerstin: det är väl mest det förflutna det handlar om... Men "Utveckling" handlar alltid om att skrapa ihop en "ursprunglig ackumulation". Och någon måste betala. Om man inte har egna koloniala eller imperialistiska relationer till någon måste detta bli de egna bönderna.
SvaraRaderaVi kan ta Kina som exempel, om du nödvändigtvis vill ha något.
Eller förresten... Visst går stödet till Assad lite längre hos en del än vad som är motiverat av avskyn för utländska angrepp?
Jag följer inte med så noga så jag vet inte vem/vilka som går lite för långt. Bloggaren på SyrPer är syrier men sitter ju i Detroit och räknas väl inte? http://syrianperspective.blogspot.se/
SvaraRaderaAtt offra sig för kommande generationer är väl vad många enskilda gör: "Jag jobbar fö att barnen ska få det det bättre."
Björn: Att offra sig är upp till var och en, att offra andra är lite mer tveksamt.
SvaraRaderaGivetvis är det vad vi alla gör när vi investerar offentliga medel. Men den stalinistiska statsbyggartraditionen (i brist på bättre namn) har ju inte alltid varit särskilt angelägen om att få majoritet för sina synpunkter, eller hur?
Och det var för all del inte heller låt oss säga general Pak eller den brasilianska militärjuntan för den delen de svenska hattpolitikerna. Det är därför jag gör kopplingen till borgerliga konservativa.
Jan Wiklund:
SvaraRaderaOch då är ju frågan vilka och hur många andra man ska förespråka offrande av?
Vad gäller Assad så vet jag uppriktigt sagt inte hurdan han är - i verkligheten. Jag vet vad propagandan mot honom i Väst säger, men ingenting om hur han verkligen beter sig och vad han gör i Syrien. Jag är dessutom inte ens säker på att det är han som styr, om han inte bara är en galjonsfigur för en sekulär militärdiktatur.
Dessutom vet jag att Assad är populär hos stora delar av den syriska befolkningen, i synnerhet bland de sekulära icke-religiöst fanatiska syrierna, om än inte hos alla, men samma sak kan vi ju säga om Reinfeldt i Sverige. Och jag anser inte att alternativet, som är detsamma i Syrien som det var i Libyen, är bättre. Jag säger som Adonis, deet är inte bättre med en religiös fanatisk diktatur än med en sekulär sådan. I synnerhet som kvinnornas situatíon försämras radikalt med den förra.
Jag är vidare ganska säker på att om Assad försvinner så kommer situationen i Syrien endera inte att förändras, eller så måste man göra som i Libyen och i Irak, avsätta och döda samtliga i ledarskiktet och deras anhängare samt alla i byråkratin varvid levnadsföhållandena för människorna blir mycket sämre och rättsotryggheten total och ingenting kommer att fungera i landet.
Det är oomtvistligt så att det skulle gå att reformera Syrien och omvandla landet till en Västerländsk demokrati, om man nu anser att detta är det ena förnuftiga systemet (nu när vi just håller på att avskaffa det dessutom), med fredliga medel, om viljan funnes. Men i praktiken är det helt andra målsättningar som Västmakterna har i både Libyen och ny i Syrien.
Och just nu lyssnar jag på en annan del av Västs propaganda (radion) för storföretagens rätt att lägga vantarna på alla naturresurser i världen, propagandan mot Putin, som enligt Stefan Lindgren är Europas populäraste ledare i hemlandet, fast det talar man ju inte om för oss.
Det enda jag numer är helt säker på att vi usätts för en propaganda som förmodligen är utan motstycke i Sveriges moderna historia.