Strindberg - elallergiker?

Strindbergsåret närmar sig slutet. Sedan hoppas, antar jag, överheten att gubben håller sig lugn i graven på Norra kyrkogården och inte stör i fortsättningen. Under året har jag haft en oregelbunden serie med inlägg om gamle August ur olika aspekter. Hade tänkt försöka läsa hans samlade verk också rakt igenom, men där måste jag erkänna att jag inte nådde ända fram. Ett antal volymer återstår. Men det kan ju fixas genom att utsträcka Strindbergsåret bort i en obestämd framtid ... Alla år kan bli Strindbergsår!

Strindberg enligt tecknaren Erik Rune. Var han (Strindberg alltså) verkligen känslig för elektricitet, eller bör man kalla honom 'strålgubbe'? 

Nå, hur är det nu med elallergi? Det är en åkomma som somliga anser är väldigt verklig och påfrestande medan andra anser att den inte existerar utan snarare har med psykologi att göra. I Ockulta dagboken skriver Strindberg den 6 juli 1898, när han befann sig i Skåne:

Hade talat mer Herrlin om elektricitet och satt den i det gamla sammanhanget med mina attacker. I dag stodo telefonarbetare och lagade trådarne som gå över mitt tak. Så har alltid hänt förr också när jag börjat sätta elektricitet i sammanhang med mina 'attacker'. Eller betyder det att jag skall ut?

Jo, jag har läst på annat håll i Strindbergs verk (var det Inferno?) att han jagade runt efter elektricitetsapparater i närheten av där han bodde, men då tänkte jag inte åt det här hållet. Men varför inte? Även om man inte använder termen 'allergi' så är väl magnetiska fält omkring elektriska anläggningar inte alltid hälsosamma. Har för mig att lokförare har drabbats på något sätt (minns inte hur) men i den elektrifierade järnvägen har de ju magnetfält omkring sig hela tiden. Fast då har det inte varit attacker, utan smygande förändringar som pågår under årtionden.

Ovanstående citat finns i Ockulta dagboken, tryckta delen sidan 66, band 59:1 av Augusts 'Samlade verk'.

Föregående inlägg i denna serie är det här.