Det dåliga förhållandet

Jag gjorde en gång den fyndiga anmärkningen att den som betraktar sig som radikal men ändå envisas med att vara med i socialdemokratiska partiet påminner om en person som inte har kraft att bryta upp från ett dåligt förhållande med en omöjlig partner. (Radikal åt vänster måste det kanske tilläggas, högerradikaler har väl inga större svårigheter med partiet.)

Nu såg jag hos bloggkollegan Lindelöf en hänvisning till en artikel av Göran Greider. Lindelöf hotar att rösta på vänsterpartiet nästa val om inte vissa saker ordnas till. Samtidigt vill han inte lämna socialdemokratin eftersom den skulle kunna bli en folkfront mot krisen om dagens nyliberala linje övergavs. Hur troligt låter en sådan förändring? Det låter som en plågad missbrukarhustru eller -make som stannar kvar i den förmodligen fåfänga förhoppningen om att partnern skall ta sig samman och sluta missbruka.

Nå, Greider vill inte kalla sig vänstersosse (vilket uttyds "ständig förlorare") utan socialist eller ekosocialist. Han går inte hela vägen vad det gäller att förklara varför socialdemokratin har åkt ut i träsket och inte kommer tillbaka trots vänsterfraktionens ansträngningar, men vi kan ta den här meningen ...:

Högersossar har ofta en arbetsmarknad väntande inom näringslivet, det har inte vänstersossarna och det förklarar en del av deras större ängslighet.

... och vidareutveckla den något. För att uttrycka det på annorlunda sätt: det finns ett antal människor som yrkesmässigt är socialdemokrater och som är mer eller mindre beroende av rörelsen för sin försörjning. Högerfraktionen kan hoppa ut i det privata näringslivet och fortsätta som politiska entreprenörer även om det spricker med partiet, vänsterfraktionen kan det inte. Och då säger de privatekonomiska intressena att det är lugnast att hålla sig just lugn! Därmed visas problemet med att det finns för många anställda funktionärer och heltidspolitiker i en rörelse. För en del av dem blir rörelsen ingenting, medan målet (karriär och inkomster) blir allt. När en folkrörelse också blir en försörjningsinrättning ligger den ganska illa till, särskild om ledning och ombudsmän kan hålla ett visst avstånd mot de vanliga medlemmarna och deras små problem.

(Ganska intressant att detta är ett fenomen som kom fram i kritiken mot Kommunistiska Partiet: en del av deras "yrkesrevolutionärer" är beroende av partiet för sin försörjning och kan därför inte tänka sig att stödja någon farlig radikalism.)

Mot slutet av artikeln skriver Greider något som gör att man undrar hur allvarligt menad den tidigare kritiken är:

Ett tack och hej till den arketypiske vänstersossen är också en förutsättning för att de olika delarna av socialdemokratin ska börja respektera varandra – ett parti som vill vara stort måste rymma ömsesidig respekt och ingen respekterar den som anammat en förlorarpose eller den som enbart intresserar sig för Makten.

Och av vilken anledning skall de som med någon rätt kallar sig vänster ägna sig åt ömsesidig respekt med karriärister och skojare? Borde inte snarare de sistnämnda rensas ut från partiet? De har ju ändå reträttvägar ... .