onsdag 23 januari 2013

Nya rön om människans vandringar

Vartefter nya rön görs så kommer det fram mer ledtrådar om hur människor har rört sig över jordklotet. Ibland är det överraskningar i stil med att människor tog sig över Atlanten från Europa till Nordamerika under senaste istiden tusentals år innan större grupper vandrade in från Asien. Eller om vi går längre fram i tiden: upptäckten av en medeltida nordisk bosättning eller handelsplats på Baffin island i norra Canada.

Karta över Stillahavsområdet.
Stilla havet, ungefär en tredjedel av jordytan består av denna enorma utsträckning vatten. Men djärva och skickliga sjöfarare tog sig över dessa vidder!

Kontakter mellan Sydamerika och öarna i Stilla havet, och Sydamerika och Asien, har man diskuterat länge. Det mest kända fallet är väl Thor Heyerdahls idé att öarna i Polynesien befolkades av människor som seglade dit från Sydamerika.

Men det kan vara tvärtom, även om Heyerdahl visade att det var praktiskt möjligt genom att göra resan. De människor som tog sig över Stilla havet verkar snarare ha sitt ursprung i Asien. De var enormt skickliga sjöfarare som kunde hitta små öar i ett nästan tomt hav, och nya rön antyder att de kom till Sydamerika. Där hittade de en intressant matvara att ta med sig när de återvände, nämligen sötpotatis.

I den här artikeln berättas att forskare genom studier av DNA i gamla herbarier lyckas klura ut att sötpotatis i östra Stilla havet har sitt direkta ursprung i Sydamerika. Det som har krånglat till analysen tidigare, när man inte hade tillgång till genetisk forskning, var att spanjorer tog med sig sötpotatis från Sydamerika tidigt på 1500-talet, och att dessa potatissorter senare infördes i stillahavsområdet via Europa. Men det skedde främst i västra området, och sötpotatisen där avviker en del från den sydamerikanska ursprungstypen. I östra Stilla havet är det samma sort som i Sydamerika.

Jag plockar ned en bok ur hyllan, The Ancient Civilizations of Peru av J. Alden Mason, för att se om det står något där. Jodå, och notera att detta är en bok vars första upplaga kom 1957, och det jag har är en reviderad version från 1968. Även där nämns sötpotatisen, och att den har samma namn i Polynesien som i Peru - kumara. Mason nämner flera likartade företeelser som finns i Polynesien och Asien respektive i Sydamerika. Panflöjt och barkkläder exempelvis, vävteknik och metod att färga tyger. Och på Chiles kust har återfunnits verktyg som skall vara av otvetydigt Påskö-ursprung. Längre norrut i Peru och Ecuador finns lämningar som tyder på att japanska sjöfarare hamnat där. Kanske fiskare som fastnat i de stora strömmarna och sedan drivit tvärs över Stilla havet och landat just där Sydamerika sticker ut som mest västerut. Hur som helst: likheten mellan viss keramik i Sydamerika och vad den japanska Jomon-kulturen presterade lär vara slående.

Sötpotatis. Med lite fantasi kan man få det till att den i mitten påminner om en gris som ligger, med trynet åt högerkanten.

När jag söker i gamla bloggposter hittar jag för övrigt den här från 2008. Där citeras forskning som hävdar att kycklingar införts från Polynesien till ett ställe i nuvarande Chile, långt innan spanjorerna kom dit. Indicierna på kontakter över havet blir alltså fler! Det är spännande!


Förresten: Hur hittar man en isolerad ö långt ute i Stilla havet om man inte har tillgång till moderna hjälpmedel? Det finns vad jag vet ett par knep. Dels tittar man efter moln, eftersom det ofta ligger moln över öarna. Dels hur fåglarna flyger. De kan förväntas hålla sig inte mer än några hundra kilometer från närmsta land.

8 kommentarer:

  1. Eftersom asiaterna bevisligen kom till Påskön är det inte så märkligt att de kom till Peru?

    SvaraRadera
  2. Jag mätte med måttband på min jordglob och fastställde att det är ungefär tio centimeter från Påskön till Chile (motsvarar ungefär avståndet från Australiens väst- till östkust). Det är fem centimeter från Påskön till de närmsta öarna i Polynesien, och jag undrar om en del av dessa ens är beboeliga. JAG tycker det är märkligt i alla fall!

    SvaraRadera
  3. de gamla navigatörena, ppalu, lärde sig stjärnstigar, vågmönster, molnformer, fågelsträck mm. david lewis reste i dubbelkanot med havets stigfinnare.

    SvaraRadera
  4. Tack Stigman, då fick jag mer tips ifall jag hamnar i en kanot mitt ute i Stilla havet!

    SvaraRadera
  5. Om du inte har läst Gavin Menzies "1421 - The Year China Discovered the World" så rekommenderars den varmt!

    I den boken ställs det mesta av den etablerade historieskrivningen om "geografiska upptäckter" på huvudet, och sådana övningar är nyttiga!

    SvaraRadera
  6. Minnet är som vanligt något suddigt, men jag har för mig att jag läst recensioner av en bok som kan vara den som du hänvisar till - och de var inte så vänliga. Att kineserna seglade över Indiska oceanen till Afrika är klart, och jag har för mig att ett kinesiskt ankare av antikt slag har hittats i San Francisco-området. Det senare låter som någon stackare som blåst ur kurs, ungefär som stenåldersjapanerna som hamnade i nuvarande Ecuador och Peru. Men att kineserna seglat ut i Atlanten låter mindre troligt.

    SvaraRadera
  7. Den som kommer med nya fakta får alltid skit av dem som byggt sina karriärer på gamla fakta!

    Jag kan inte gå i god för alla uppgifter i Menzies bok, men de gamla kartorna kan ju knappast bortförklaras. Om så bara en femtedel av vad som berättas om i den boken klarar kritisk granskning, så är det nog fölr att ställa den vedertagna historieskrivningen på huvudet!

    SvaraRadera
  8. OK, jag får sätta den på läslistan då!

    SvaraRadera