Deutsche Welle berättar att de tyska soldater som sänts till Turkiet har mötts av demonstranter som inte bara skrikit förolämpningar, utan försökt dra säckar över deras huvuden. De tyska soldaternas närvaro i Turkiet är inte populär. Skulle det bli strider och tyskarna är inblandade kan man undra hur det går. Och även det turkiska etablissemanget verkar inte så entusiastiskt längre vad det gäller konflikten med Syrien: NATO:s raketbatterier vill man bli av med så fort det går!
Bloggen Moon of Alabama är oundgänglig om man vill läsa insiktsfulla bloggposter, men ofta bra och insiktsfulla kommentarer - bland annat om Syrien och Egypten. En kommentator nämner ett intressant förhållande, nämligen att Tyskland på egen hand försöker säkra råvarukällor utomlands. Inte gemensamt med EU alltså. Det finns en ranking per kontinent och områden vilka länder som är intressantast för tyskarna. En del av dessa länder regeras av så kallade regimer, men det verkar inte spela någon roll här:
Africa: South Africa, Zimbabwe, Democratic Republic of Kongo, Zambia, Namibia, Gabun, Botsuana, Guinea, Morocco, Sierra Leone.
Asia: China, India, Indonesia, Philippines, Mongolia, Pakistan, Afghanistan, Iran, Saudi-Arabia, Myanmar.
GUS and Georgia (= före detta Sovjet): Russia, Kasachstan, Ukraine, Armenia, Uzbekistan, Tajikistan, Kirgisistan, Aserbaidschan, Georgia, Belarus.
South America: Brazil, Chile, Peru, Bolivia, Columbia, Venezuela, Argentina, Ecuador, Guyana, Suriname.
Som svensk kan man ju undra vad tyskarna tänker/planerar vad det gäller våra åkermarker, skogar, malmer, färskvatten? Tyskarna tänker sig att Kongo, Brasilien och andra skall bli "råvarupartners". Med andra ord att förse tysk industri med råvaror. Räknas Sverige ens som partner? Eller bara som betjänt inom EU? Och är våra marker våra - eller deras?
Att tala om Saudivänster börjar kanske bli en förolämpning - inte mot bombälskande trotskister - men mot regeringen i Saudiarabien. Denna har faktiskt bytt fot och stödjer numera en fredlig lösning i Syrien, jag skrev om det i Newsmill nyligen. Men det finns - till följd av den omfattande korruptionen som råvarurikedomar alltid skapar i tidigare fattiga länder - en massa rika människor i Saudiarabien som fortsätter att stödja Jabhat al Nusra (al Qaida) och FSA i Syrien ändå. Så så stor skillnad gör det nog tyvärr inte att regeringen i Saudiarabien verkar ha börjat ta sitt förnuft till fånga och insett att de håller på att såga av den gren de själva sitter på. En allians mellan wahhabitiska shejker, det muslimska brödraskapet och krigsvana al Qaida-kämpar skulle ju inte bli så kul att tampas med för det härskande kungahuset. Av regeringarna på den Arabiska halvön verkar det nu bara vara Qatar som fortfarande stödjer FSA och Nusra-fronten. Emiren där lät som du skrivit om på denna blogg döma en poet som hyllat den arabiska våren till livstids fängelse nyligen. Så man borde kanske tala om Qatar-vänster./Björn Blomberg
SvaraRaderaTack för tipset med bloggen "Moon of Alabama". Jag hittade en hel del intressant där. /Björn Blomberg
SvaraRaderaAtt styra genom att ställa till med kaos är ju ett gammalt knep som är listigt - ända tills kaoset tar överhanden och man riskerar att tappa kontrollen och själv dras ned i träsket. Och det är väl det vissa fraktioner i NATO och Gulfstaterna nu är rädda för håller på att ske.
SvaraRadera"Moon" är bra, innehåller mycket nyttig information och bra diskussioner.