Nomad eller trasproletär?

Som någon vaken läsare kanske märkt är jag inne i poesisvängen då och då. Det här är något i poesiform som nedtecknades av mig för länge sedan i norra Lappland.

Avresa;
alltid denna existensiella brytpunkt
Dalripan gnäggar åt grubbel
Forsen behåller tonläge, tonhöjd
medan vinden petar förstrött
bland de små björkarnas blad 

Avresa; världsnomad. Nomad? Nomaden "strövar" inte, "letar" inte. Nomaden har sina fasta mål och fasta värden, de finns ingraverade i nomadhjärnans koordinatsystem. Nomaden söker det kända, för det ger säkerhet, följer de osynliga rötter som förenar mark och människa. 

Bara själens trasproletär kastar bort allt, kastar bort sig själv, i ett meningslöst "sökande efter "något". "Något" är ändå alltid någon annanstans.

Marshall McLuhan, som jag brukar puffa för ibland, pekar någonstans i Media på hur det nomadiserande livet och konservatism hänger samman. Det kan vara rimligt. Ett liv som består av en ändlös rad av förflyttningar mellan ett antal fasta punkter, samtidigt som marginalen för att överleva inte alltid är så stor, torde inbjuda till försiktigt tänkande. Den urbane trasproletären lever ett annat liv. Och steget från urban medelklass till urban trasproletär behöver inte vara så stort.