 |
| Fy va' löjligt - så där såg inte vikingar ut. Det här ser ut som en packad engelsman som tror att han ser ut som en viking. Det var inga dj-a horn på vikingahjälmarna! Om artikeln i engelska The Economist som hyllar Nordens ekonomi är lika verklighetsfrämmande som bilden på framsidan är jag inte ledsen för att jag inte läst den! |
Hur bra eller dåligt det går på ett ställe kan bero av var betraktaren befinner sig och har för värderingar, och vilka jämförelser som görs. Jag fick syn på en artikel av den indiska professorn i nationalekonomi Jayati Ghosh som behandlar hur man kan reagera på finanskriser. Och där spelar Sveriges exempel från 1990-talet en framträdande roll för henne.
Avregleringen av finansmarknaderna slutade som bekant med en rejäl spekulationskrasch när fastighetsbubblan sprack. Kris utbröt, bankerna vacklade. Men det som Ghosh riktar in sig på är det positiva, att den svenska staten inte hanterade krisen på samma sätt som ledarna i euro-zonen och andra länder idag. Arbetslösheten ökade och en massa människor fick det svårare - eller rejält svårt - men jag antar att från en indisk utsiktspunkt var umbärandena inte så våldsamma. Ur svensk synvinkel kan man säga att krisen drabbade kvinnor i arbetslivet särskilt hårt eftersom de ofta fanns i offentliga organisationer som utsattes för besparingar. Ur indisk synvinkel såg nog den smällen inte så hård ut.
Det är värre med de länder där det är ekonomisk kris och den offentliga sektorn samtidigt skärs ned, och där man ofta inte har en egen valuta att trixa med. När Sverige gav upp försvaret av kronans värde föll det direkt med 25 procent vilket åtminstone gladde exportindustrin. Länderna i euro-zonen kan inte göra det, men de borde åtminstone se till att inte spara ihjäl sig. De statliga utgifterna måste försvaras och gärna höjas för att avvärja de värsta problemen i ekonomin. Det är där skillnaden ligger mellan 90-talets Sverige och 10-talets "austerity"-länder.
Jag har pratat med tjejen om vikingekonomi i flera månader nu. Fast det var i betydelsen, ge sig ut att bekriga folk för att få fram valuta. :)
SvaraRaderaOm någon kommer med tomt prat om "vikingar" börjar jag genast svinga stridsyxan!
SvaraRaderaVi borde kunna ena oss till ett vikingaland, om man så vill. På ett kulturellt plan är det just amerikanskengelskan som gör allt för att splittra upp Skandinavien i och med att engelskan blivit penningens språk. Fast om/när USA faller samman kommer även det hotet försvinna eftersom det är det landet och inte Storbrittanien som skapat dessa impulser och gjort engelskan till ett prestigespråk. På det viset vore ett sammanbrott enbart positivt för Nordens vidkommande.
SvaraRaderaMen med ett rejält vikingaspråk i ryggen så skulle vi kunna stå emot och bräda anglosaxisk ekonomi-kultur-floskelism som The Economist med egna uttryck i kvalitetstidskrifter! (till skillnad från nu, där "riksmedierna" dels öppet köper in kolumnistmaterial från amerikaner som publiceras på ledarplats dels dolt låter åsikter i Financial Times bli till sina egna i ledarsidan veckan efter).
Fast är det någon skillnad mellan 90-talets Sverige och dagens EU?
SvaraRaderaSverige skar ju i den offentliga sektorn i tron att det sparade någonting, vilket är samma sak som det de gör i EU. Skillnaden ligger väl i att Sverige hade turen att få en extra stark konjunkturuppgång strax inpå och genom den kunde få stopp och fart ut ur det värsta, vilket inga av de krisande EU-länderna kunnat göra. Alltså ren tur med timingen för Sverige. Den egna valutan hjälpte förstås till, men den nyttjades inte alls som man hade kunnat.
90-talets Sverige, fint ställe. Då drabbades en stor del av befolknineng av ekonomisk depression. Massarbetslöshet bland unga tog sin början. En depression som varat i 20 år nu medan tidningarna talade om nya ekonomin och högkonjukturer så levde en tredjedel av befolkningen i depressionens Sverige. Förutsättningarna för högerextremister skapades genom att sätta en hel generation i strykklass. Det är svårt att finna den 70-talist som inte hatar sin föräldrageneration för vad de gjorde mot sina barn, som inte hatar den arbetarrörelse som med föräldragenerationen vid roderet helt ignorerade massarbetslöshet som drabbade främst de yngre.
SvaraRadera90-talets Sverige, receptet på hur man splittrar en nation, receptet på en krossad framtidstro.
De fina medelvärdena som ekonomer, politiker och andra idioter ser bra, de dolde en fruktansvärd sanning. Ett juste medelvärde döljer ofta en fruktansvärd sanning i en allt mindre jämlikt land.
Jag skulle tro att en diskussion mellan (den sorgligt bortgångne) Sven Grassman och Jayati Ghosh kunde ha varit intressant att lyssna till. Båda tillhör(de) den progressiva sidan, men infallsvinklarna är/var olika. Grassman beskrev tydligt hur förfallet satte in i folkhemmet. Han såg det ju från insidan. Men jämför man Sverige med Grekland eller Spanien blir det ett annat perspektiv.
SvaraRaderaEn positiv grej gjordes på 90-talet: staten tog över bankerna för marknadsvärdet (som var lågt), rekonstruerade dem och sålde med vinst. Lite grann som Island idag. Och definitivt inte som EU.
SvaraRaderaMen på många sätt användes krisen som ett sätt att knäcka folks framtidstro och få dem att acceptera den nyliberala smörjan. Detta varpå intet sätt nödvändigt, utan bara ett bonusvärde för direktörerna.
Jo, krisen blev ju en chock, mycket på grund av att arbetarrörelsens toppar i stor utsträckning redan hade kilat över till andra sidan och lämnade sina betalande medlemmar att klara sig själv utan hjälp uppifrån.
SvaraRadera