Att trotskister, som ju ofta beskylls för att vara agenter just för imperialisterna, kan argumentera på det sättet är kanske logiskt, åtminstone om vi antar att de är betalda agenter! Men människor som inte har den möjligheten till födkrok, varför skulle de stödja invasioner och inbördeskrig som verkar helgalna och definitivt kontraproduktiva om det nu är fred, frihet och demokrati som man eftersträvar?
Nämnde bloggare avslutade sin senaste drapa om Syrien med följande:
Frågan är sen också om ett Sunni-styrt Syrien kan pressa USA och Israel att ge palestinerna deras frihet.
Och där började jag fundera på allvar: skulle ett Syrien där islamister och lokala maffiagäng tagit över, och lever i förfall och splittring övervakat av USA, Israel, NATO och Gulfstaterna, ägna sig åt att "pressa" sina skyddsherrar till något över huvud taget? I synner om det gällde Palestina?
Antingen är killen på gränsen till galenskap, eller också skriver han det här som ett nödrop eller en brasklapp: "om jag skriver något som är så här uppenbart galet måste väl folk förstå att jag inte skriver vad jag tror är riktigt, utan att jag är tvingad till det ... snälla ni, det förstår ni väl!".
Jag kan svårligen tro att trotskister får betalt. Jag tror snarare att dom resonerar på liknande enkelspåriga vis som maoisterna gjorde på 70-talet, fast på ett annat sätt. Ni minns: "Sovjet är ONT, därför är allt som går dom emot GOTT, därför applåderar vi Pinochet."
SvaraRaderaAlltså ett sorts skrivbordsstrategtänk som är ljusår från det verkliga livet.
Jag slutade läsa den bloggen när skribenten tog ställning för "rebellerna" i Libyen eftersom jag tycker att i valet mellan två onda ting ska man välja att stötta det minst onda och det som ger möjlighet till en verklig förbättring framöver. En sådan möjlighet föreligger inte när Västmakternas oljeföretag och andra sådana, fått ta hand om de här ländernas olja och skaffat sig militärbaser i de här länderna, när de ställts under IMF:s klack eller när dessa länder har splittras sönder i fullständigt maktlösa klansamhällen igen.
SvaraRaderaSjälv har jag sedan åratal misstänkt att den bloggen ägnar sig åt så kallad "svart propaganda".
SvaraRaderaJan, en del maoister var för ivriga att försvara KKP:s utrikespolitik, men om du har belägg för att det fanns maoister som "applåderade" Pinochet, så kan du väl visa upp dem. Det var ett favoritargument för trotskister på den tiden, som i och för sig inte var ensamma om att förstöra debatter inom vänstern.
SvaraRaderaKerstin & Lasse: jag har rätt länge funderat på om det finns en dagordning hos USA-bloggen som handlar om att stödja aggressioner mot vissa stater. Att det samtidigt finns en massa kritik tror jag inte automatiskt motbevisar detta, för kritiken verkar ofta passa rätt väl in i den nuvarande administrationens angreppslinjer. Och vid något tillfälle har det till och med varit ett puffande för Saudi (det är Irans ledare, inte Arabiska halvöns monarker, som får heta busar i USA-bloggen).
SvaraRaderaHannu gav en del av läget i början av 70-talet. Man kan tillägga att Chile blev inrikespolitiskt hett i svenska vänstern i och med att reformister och revisionister hade satsat på Chile som exempel på "fredlig övergång". Nu blev det varken fred eller övergång (utom till en obehaglig diktatur) och det försökte man kompensera genom högt röstläge. Marxist-leninisterna kunde naturligtvis ta det lugnare, de hade ingen pyramidabel felbedömning att dölja, och de kunde därmed peka på att det räckte med att fördöma Pinochet för dåliga saker och inte urskillningslöst. Sedan hade Kina sin egen utrikespolitik, men det borde alla ha förstått redan då att det var en separat historia som inte borde styra hur m-l-partierna utanför Kina skulle agera. ... En del gjorde dessvärre inte det.
Bra jobbat Björn!
SvaraRaderaJag tror inte de är betalda. Jag tror de vill känna sig delaktiga i något internationellt och stort. Revolutionsromantiken är så stark att man hoppar på vilken revolutionsvåg som helst, man granskar den inte så noga.
SvaraRaderaHatet emot stalin och alla socialister som de ser som besmittade av hans ande är oerhört starkt. Sossarna led av samma sjukdom, kampen emot kommunismen bleb för dem viktigare och mer central än kampen emot kapitalismen.
Fast det kanske är en och samma? Var inte en massa trottar utkastade ur socialdemokraterna? Hur var deras roll i sossarnas kommunistförföljelser och hat?
Var det inte Jan som någon gång citerade en fråga från George Orwell: Varför är trotskisterna så fattiga om de är mutade? - Svaret kan vara flerdelat: De är lika usla på att förvalta pengar som att driva politik, det är bara ett fåtal tongivande personer som får betalt, betalningen utgår först när de vid lämpligt tillfälle hoppat av.
SvaraRaderaIbland försöker trotskister ta sig in i socialdemokratiska partier ("entrism"). Men eftersom S-ledarna är allergiska mot allt som luktar vänster brukar det bli snabba utrensningar. Och trotskismen är ju ingen massrörelse, så det här brukar bli obetydliga historier. Dessutom har jag för mig att det inte är enighet bland trotskister om att man bör stödja angreppskrig à la Libyen och Syrien. Så de bör inte dras över en kam automatiskt.
Lionel Jospin var trotte och infiltrarade med framgång socialistpartiet. Fast någonstans på vägen bör han väll ha vänt sina gamla ideal ryggen.
SvaraRaderaJämför med talesättet: "Först tar mannen supen, och sedan tar supen mannen"! "Först infiltrerar revolutionären reformistpartiet, sedan infiltrerar reformismen revolutionären".
SvaraRaderaMen är det inte reformismens funktion? Äldreomsorg för gamla revolutionärer? :)
SvaraRaderaMen är inte det entrismens problem? Utan en polarisering och utan en gränsdragning kan inte motståndaren effektivt bekämpas. Entristens ideal blir snart något som bara existerar i entristens sinne.
Här vill jag gärna citera den genomhederlige gamle trotskisten och miljöaktivisten Björn Eriksson, ordförande i Miljöförbundet på 80-talet: Det finns alltid något man kan bedra sig själv med.
SvaraRaderaFör att koma sig fram i en organisation måste man kompromissa. En del godtrogna individer gör detta och tror att dom ska kunna använda sin nyvunna maktposition längre fram. Men det står inte på särskilt länge förrän man har kompromissat bort allt man stod för.
Och hade man inte gjort det skulle man inte ha kommit sig fram.
Och det är i det läget Björn E:s sentens passar.
För övrigt är det löjligt att tro att detta är något som speciellt trotskister låter sig luras av. Man behöver inte gå längre än till alla unga ambitiösa hederliga personer som blir poliser i avsikt att göra något hederligt av det. Se Stefan Holgerssons avhandling. Det räcker med en smula naivitet.
Och Hannu: Eftersom det är 40 år sen kan jag naturligtvis inte ange källan. Och jag har inte påstått att maoisterna in corpore skulle ha applåderat Pinochet. Lika lite som trotskisterna in corpore applåderar libyska salafister.
SvaraRadera(Däremot skulle Erik Wijk kunna ange källan till den skribent i Fib/K som ansåg den sandinistiska revolutionen vara en seger för Sovjet och beklagade att inte USA höll bättre ordning på sin bakgård. Finns med i hans i huvudsak positiva historik över Fib/K i boken Bunta ihop dom och slå ihjäl dom.)
Däremot finns det schematiska skrivbordsstrateger inom alla riktningar. Egentligen är dom väl andliga syskon till de trendframskrivare som florerar i näringsliv och stat. Eftersom A, så B, och eftersom B, så C osv hela alfabetet runt.
Jag vill alltså påstå att dom maoister som på 70-talet bedömde hela världen utifrån Sovjets roll är väldigt lika dom trotskister som bedömer hela världen utifrån nån sorts "uppror mot tyrannerna"-schema. Och att dessa i sitt allmänna tänk är ganska lika exempelvis neoklassiska ekonomer som bedömer allting utifrån om det höjer inflationen eller inte.