Klassanalys i kyrkan

När man talar om 'klassanalys' leds tanken väl oftasts vänsterut. Folk på vänsterkanten försöker undersöka de olika samhällsklasserna och deras förhållande till varandra. Inom sociologin döljs detta genom att man i stället talar om 'socialgrupper', ofta är det väl socialgrupp ett, två och tre som gäller. Högern/liberalerna torde ofta inte erkänna att det finns klasser, i alla fall inte i teorin. Deras praktik kan ju visa på något annat. Eller så häver de ur sig att "klasser var ju något som fanns förr, när det fanns fattiga". Kontroll över/ägande av produktionsmedel är inget man vill tala om.

Men av en slump (som så ofta när man tittar ut i cyberrymden) hittade jag en ansats till klassanalys i Tidskriften Evangelium. Där finns en artikel författad av en kulturgeograf, Andreas Sandberg: Kyrkan dras isär. Frågan ställs:

I Stockholm döps 70 procent av barnen i rikare kommuner medan de fattigare kommunerna har dopfrekvenser mellan 55 och 60 procent. Börjar det bli en klassfråga att vara medlem i Svenska kyrkan?

Det ser ut som om kyrkans skiljande från staten har lett till att den inte längre är ett tvärsnitt av befolkningen (ganska logiskt). De välbeställda finns i högre grad kvar i kyrkan och döper sina barn än vad som gäller för de mindre välbeställda. Detta är intressant eftersom dop numera är en förutsättning för medlemskap i kyrkan. (Min personliga reflexion: detta behöver inte betyda att det är de snällaste och frommaste individerna som är kvar i kyrkan. Att dopfrekvensen är högre i de rikaste kommunerna i Stockholmsområdet säger inget om att det skulle vara särskilt goda människor som bor där. Jag gissar att det kan vara tvärtom.)

Den här bilden tog jag för några veckor sedan, och passar väl in här!

En slutsats (tagen från långversionen av artikeln) säger:

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att med en allt större andel av Sveriges befolkning som inte är medlemmar i Svenska kyrkan ligger medlemsutvecklingen öppen för de segregationsprocesser som formar samhällsutvecklingen i övrigt. Det innebär att vi sannolikt går mot en allt mer ojämn utveckling med växande skillnader mellan församlingar och olika befolkningskategorier i fråga om medlemskap och den kyrkliga seden.

Eller uttryckt på annorlunda sätt: att det händer saker med dopfrekvensen inom svenska kyrkan är en följd, inte en orsak, av något. Och detta något verkar hänga ihop med en ökande segregation i det svenska samhället - rika för sig och fattiga för sig! Och är de fattiga med i något religiöst sammanhang så är det i mindre grad i Svenska kyrkan!