Proletärt initiativ Första maj - och sedan?

Den färska Oktoberrörelsen har hittills varit rätt tystlåten utåt. Något mer har kommit från anknutna Kommunistiska Studiegruppen där man meddelar att man skall demonstrera i Stockholm tillsammans med OR. OR har vad jag vet inte sagt något om just det hittills, och på bloggen finns bara ett par nu rätt gamla bloggposter. Däremot har man uppdaterat sidan som handlar om kamp mor revisionism i Sverige. Dels är det kritik mot KP, dels en avhyvling av vänsterpartiet som kallas 'revisionistisk'. Jag är tveksam mot etiketten. För att vara revisionist bör man rimligen ha en del marxism kvar i det ideologiska bagaget även om man på olika sätt försöker slingra sig undan de radikalaste slutsatserna från Marx. Men något sådant bagage finns väl inte hos vänsterpartiet, efter långt och intensivt slingrande så kan man väl säga att partiet i grunden gjort sig av med det revolutionära arvet?

Vidstående fotomontage kommer från sidan med kritik mot revisionismen, och det bidrar till att vidmakthålla oklarheten om var OR egentligen står. Eller om vi skall säga att OR är öppnare än en del andra rörelser? Hur som helst, att "de fem stora" lyfts fram är inte så konstigt, men Lenin verkar tala mot bakgrunden av ultra-radikal sovjetisk arkitektur från 1920-talet, den som senare ersattes av mer borgerliga former tror jag. Och mannen med höjd näve är ju en figur som många maoister idag betraktar som en olycka, nämligen Albaniens Enver Hoxha. En tid fanns det en liten rörelse i Sverige som gillade Hoxha, och det kan finnas partier av den tendensen i utlandet ännu, men det är intressant att han plockas fram här. Återigen: är det på grund av oklar politik hos OR, eller att man faktiskt anser att gamle kamrat Enver hade en del goda idéer som man kan ta vara på?

Om jag skall lägga upp mer generell kritik (som verkligen inte bara handlar om OR och dess stödgrupper, utan hela den så kallade vänstern) så handlar det om att man inte hugger tag i just marxismens grunder och använder dem.

En märklig sak idag är att mycket av det radikala samhällsförändrande tänkandet kommer från människor som inte är radikala marxist-leninister. Ärligt talat, jag skulle nog säga att mycket av ml-radikalismen är politisk teater. Och än värre: dess inställning verkar vara i stil med den här gamla roliga historien:

En man står under en tänd gatlykta och letar efter något. Han tillfrågas vad han letar efter.
- Jo, det är mina nyklar.
- Och ni tappade dem här då?
- Nej, det gjorde jag därborta där det är mörkt.
- Men varför letar ni efter dem här då?
- Här är det ju ljust så man ser att leta!

Eller annorlunda uttryckt: det finns en vänster som springer efter det som är enklast att springa efter, och glömmer/föredrar att ignorera det som är verkligt viktigt men som är svårare att sätta sig in i och hantera. Här är några minuter intressant tänkande. Det är inte revolutionärt ... eller är det? Kan man på något sätt få det att passa in i resonemanget i Marx' "super-citat"?




Jag kör en repris på supercitatet, Marx av 1859 sammanfattar sin syn på mänsklighetens utveckling:

I sitt livs samhälleliga produktion träder människorna i bestämda, nödvändiga, av deras vilja oberoende förhållanden, produktionsförhållanden, som motsvarar en bestämd utvecklingsgrad av deras materiella produktivkrafter. Summan av dessa produktionsförhållanden bildar samhällets ekonomiska struktur, den reella bas, på vilken en juridisk och politisk överbyggnad reser sig och vilken motsvaras av bestämda former av det samhälleliga medvetandet. Det materiella livets produktionssätt är bestämmande för den sociala, politiska och andliga livsprocessen överhuvudtaget. Det är inte människornas medvetande som bestämmer deras vara utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande. 

På ett visst stadium av sin utveckling råkar samhällets materiella produktivkrafter i motsättning till de rådande produktionsförhållandena, eller, vad som bara är ett juridiskt uttryck för detta, med de egendomsförhållanden, inom vilka dessa produktivkrafter hittills rört sig. Från att ha varit utvecklingsformer för produktivkrafterna förvandlas dessa förhållanden till fjättrar för desamma. Då inträder en period av social revolution. Med förändrandet av den ekonomiska grundvalen genomgår hela den oerhörda överbyggnaden en mer eller mindre snabb omvälvning. 

Då man betraktar sådana omvälvningar måste man ständigt skilja mellan den materiella omvälvningen i de ekonomiska produktionsbetingelserna, vilken kan naturvetenskapligt exakt konstateras, och de juridiska, politiska, religiösa, konstnärliga eller filosofiska, kort sagt ideologiska former, i vilka människorna blir medvetna om denna konflikt och utkämpar den. Lika litet som man bedömer en individ efter det, som han tänker om sig själv, lika litet kan man bedöma en sådan omvälvningsepok efter dess medvetande. Man måste tvärtom förklara detta medvetande ur det materiella livets motsägelser, ur den konflikt som råder mellan de samhälleliga produktivkrafterna och produktionsförhållandena. 

En samhällsformation går aldrig under, innan alla produktivkrafter utvecklats för vilka den har tillräckligt spelrum, och nya, högre produktionsförhållanden uppträder aldrig, förrän deras materiella existensbetingelser mognat i det gamla samhällets eget sköte. Därför ställer sig mänskligheten alltid blott sådana uppgifter, som den kan lösa, ty närmare betraktat skall det ständigt visa sig, att själva uppgiften endast uppkommer, där de materiella betingelserna för dess lösande redan är förhanden eller åtminstone befinner sig i processen av sitt vardande. 

I stora drag kan asiatiskt, antikt, feodalt och modernt borgerligt produktionssätt betecknas som progressiva epoker av den ekonomiska samhällsformationen. De borgerliga produktionsförhållandena är den samhälleliga produktionsprocessens sista antagonistiska form, antagonistisk inte i betydelsen av individuell antagonism utan en antagonism, som uppkommer ur individernas samhälleliga levnadsbetingelser, men de produktivkrafter, som utvecklas i det borgerliga samhällets sköte, skapar samtidigt de materiella betingelserna för lösandet av denna antagonism. Med denna samhällsformation slutar därför det mänskliga samhällets förhistoria.

Eller jag kanske har fel, det kanske inte är viktigt? Jag anser att det är viktigt att inte bara skälla på det som är dåligt idag, utan att visa på att det finns rejäla möjligheter till förbättringar. Att man utifrån dagens samhälleliga nivå skulle kunna ta klivet in i framtiden. Men det verkar vara mindre roligt för de flesta aktivister inom vänstern. Tänk om de har rätt?