Wigforss nr 2

I första inlägget med anledning av Wigforss' Socialism i vår tid citerade jag detta:

Kravet på jämlikhet är ett krav på jämlikhet också i frihet. (sid. 19).

Tänkte man kunde knyta det till något som skrevs i samband med en utvärdering av Kinas kulturrevolution:

Demokrati är efterlängtad både av intellektuella eliter och arbetare och bönder, men betydelsen är olika för var och en. Eliterna vill ha konstitutionalism som skyddar minoriteternas rätt att lufta sina åsikter. Arbetare och bönder vill ha jämlikhet som skyddar majoritetens rätt att göra sin röst hörd. I den meningen är det passande att se Kulturrevolutionen som en lektion i demokrati. I den lektionen fanns det ingen lärare; det handlade om självskolning, självbefrielse och om att välja sin egen väg ...

Här ser vi hur två tendenser skär varandras vägar: kollektivet som måste uppträda som kollektiv för att tillkämpa sig rättigheter, och individer med resurser som vill ha rätt att ge uttryck för sina egna uppfattningar. Men när det inte bara handlar om rättigheter, utan om makt, ser frågan likadan ut? Det kan ju bli en 'demokrati' som innehåller så många begränsningar ('skydd för minoriteter') att varje steg som flertalet vill göra för att förbättra sin ställning stoppas av ett minoritets-veto. Är det då demokrati längre?

Wigforss pekar på att en utökad rösträtt samtidigt betyder att det fåtal som tidigare haft rösträtt får sin politiska makt och därmed frihet begränsad, och fortsätter:

Ekonomisk övermakt hos den ene begränsar friheten för den andre. En jämnare fördelning av makt och inflytande inom det ekonomiska området ökar friheten där, liksom den allmänna rösträtten gör det inom politiken. (sid. 19).

Jämlikheten förutsätter alltså att man accepterar både utökad frihet och ökade inskränkningar. Man måste alltså bryta med modellen för ett pareto-optimalt system. (Har skrivit tidigare om Pareto.) I ett system som är pareto-optimalt kan man inte omfördela existerande resurser från någon som har till en som inte har. Tillskotten får bli från nyskapade resurser. Systemet är i sig konservativt. Men under en period av stark tillväxt kan man smita förbi detta, vilket reformisterna under Wigforss' tid kunde utnyttja. Man behövde inte expropriera kapitalet för att ge till arbetarna.

När tillväxten stannar av (och någon part inte vill vara med och dela längre) blir situationen annan. Det kommer inte att handla om några procent hit eller dit i löneförhandlingar, utan faktiskt makten över vad som produceras och vem som får fördelarna av produktionen. För närvarande är det kapitalet som är starkast i den dragkampen. Därför blir reformer som syftar till att göra individen 'friare' idag något som är verkligt gynnsamt för ett fåtal personer, tillfälligt hyfsat för flera, och direkt dåliga för andra. Frihetsreformer får en ofri baksida därför att resursomfördelningen sker i första hand till individer/grupper som redan har så de klarar sig. De optimerar inte samhällets möjligheter till frihet och jämlikhet.

Föregående inlägg i Wigforss-serien här. Jag ser läsningen av Wigforss huvudsakligen som ett sätt att få uppslag att tänka åt olika håll, inte att kopiera hans åsikter eller spola dem.