I en historiebok från min gymnasietid nämndes ett egendomligt fenomen som kallades 'manchesterliberalism'. Fabrikanterna i Manchester på 1840-talet hade upptäckt hur bra det var med frihet. Det är ur den kunskapen som jag drar slutsatsen att det är rikedom som skapar liberalism, inte tvärtom, för övrigt. Är man rik kan man tro att man klarar sig själv (och man kan ju glömma arbetarna i ens fabriker som gnetar ihop förmögenheten men ge sig själv hela äran). Bort med det mesta av samhällets organisation, det enda som behövs är en beväpnad 'nattväktarstat' som skyddar de rikas egendom! Resten får klara sig själva bäst f-n de vill! - Så ungefär löd frihetsbudskapet. Fast när arbetarna ville vara lite mer fria och sänka arbetsdagen från tolv till elva timmar predikade fabrikanterna och deras lejda ekonomer att detta skulle leda till ekonomins sammanbrott.
Men nu handlar det om Wigge 1952, och han finner sig föranlåten att ägna lite tid åt något som han kallar 'gammalliberalism'. Det torde med all säkerhet vara samma sak som manchesterliberalismen. Och - vilket gör saken intressant nu - samma sak som dagens nyliberalism. Mellanperioden av socialliberalism har fallit samman, man kan vad det gäller partier i Sverige, se vänsterpartiet som socialliberalt numera. Resten av Riksdagen besätts av mer eller mindre nyliberala varianter.
Nå, Wigge skriver sålunda:
Då anhängarna av vad som nu skulle kallas en radikal ekonomisk gammalliberalism, utelämnas ur diskussionen, är det inte av ringaktning för det bärande i deras argumentering. En hänvisning till ett sådan liberalt ekonomiskt system redan blivit prövat och visat sig outhärdligt, därför att det hamnat i kriser med massarbetslöshet och revolutionära politiska skakningar, räcker inte som argument för att utesluta denna lösning såsom ett allvarligt alternativ. Svaret från anhängarna blir, att en sådan ekonomisk liberalism aldrig provats i praktiken. Den har hindrats att visa sitt rätta ansikte genom olika former av nationalistisk politik, tullar, rustningar, krig - somliga tillägger socialpolitik med följande skattebelastning. Endast en obehindrad rörelsefrihet mellan alla länder av varor, kapital och mänskor kan ge oss en föreställning om vad ekonomisk liberalism verkligen skulle innebära. (sid. 45-46)
Hur skall man tolka det här? Förslagsvis som att liberalerna antas säga att "visserligen har det gått åt h-e under jättekrisen på trettiotalet, men om vi verkligen får avreglera och avreglera så ...". Argumenten känns igen.
Intressant nog medger Wigge att det kan ligga något i gammalliberalernas argumentering, men då är det på lång sikt. Kortsiktigt ger han följande omdöme varför den inte fungerar kortsiktig:
Det avgörande är att man med en sådan idealkonstruktion saknar alla hållpunkter för ett praktiskt handlande i den ekonomiska och politiska verklighet, vari vi nu överallt i världen befinner oss. (sid. 46)Verklighetsfrånvarande drömmerier, alltså! Han fortsätter:
Delingripanden kan nämligen inte hjälpa oss. Det är ju i den partiella formen som den ekonomiska liberalismen utan framgång provats. Endast en för praktiskt taget hela världen likformig politik ger det avsedda resultatet. Krig och rustningar måste vara försvunna, alla nationella gränser öppna i alla väsentliga avseenden, snarast väl en världsstat tillnärmelsevis upprättad, eftersom uppehället för de arbetslösa under krisperioder knappast kan helt vila på de nationella regionerna.
Man kan ju också peka på att utvecklingen mot en världsmarknad där alla murar som hindrar handeln har rivits beskrevs i Kommunistiska Manifestet 1848. - Och när Wigge skrev 1952 var det kalla kriget som kallast, ett jättelikt område från Tyskland till Kinesiska sjön undandraget kapitalets makt.
Den enda argumentationsmässiga styrkeposition ny/gammalliberalerna har är väl att det alltid går att peka på diverse hinder och regleringar som gör att deras fina planer går i stöpet. "Om inte den regleringen hade funnits så ..." Men i och med att mängder av avregleringar har skett inom och mellan stater de senaste årtiondena får man sätta frågetecken för de liberala argumenten. Kriserna inom finansvärlden, och deras återverkningar ute i den reala ekonomin, tyder inte på att mindre spärrar för företagen gör att de uppför sig bättre än när de var hårdare styrda. Visserligen blir det mer av 'nattväktarstat', men när den upptas av krig i Tredje världen och allt hårdare övervakningar av den egna befolkningen kan man fråga var liberalismen tog vägen.
Problemet är, även i dag då större delen av världen kan betraktas som kapitalistisk, att ny/gammalliberalismen är en idealkonstruktion som saknar alla hållpunkter för ett praktiskt handlande i den ekonomiska och politiska verklighet vi befinner oss i. Det är ett permanent problem för den här typen av liberalism.
Intressant för mig är att samma argument som anförs att gammalliberalistismens modell inte fungerat - fått fungera av olika orsaker liknar argumentaen från andra sidan för att socialismen inte fungerat, där den genomförts. Att den hindrats av en massa olika omständigheter.
SvaraRaderaSå där står vi.
Sixten, det där är värt en diskussion.
SvaraRaderaTill att börja med kan man väl invända att de "omständigheter" som förhindrat den rena marknadsekonomin respektive socialismen är av olika slag.
Liberalismen är omöjlig därför att en fri marknad kräver en "opartisk" stat som tvingar fram denna marknad i strid mot "särintressena". Men det kan inte finnas någon stat som står över dessa särintressen.
När det gäller socialismen, så brukar man peka på att det funnits en fientlig kapitalistisk omvärld, som t.ex. tvingat fram höga militärkostnader. Men det är inte något riktigt övertygande argument.
Det starka argumentet mot socialismen - som man inte brukar höra! - är att ekonomin inte kan styras demokratiskt, då demokrati inte fungerar, eftersom människan till sin natur är egoistisk och inte kan samarbeta. Mot det kan man invända att demokratiska former av socialism inte har provats ännu.
Tror man inte på demokratins, folkstyrets, möjlighet så tror man inte på socialismens möjlighet.Och tvärtom. Men det är fortfarande en tro - möjligheten är ännu inte bevisad i praktiken.
Hannu, du skriver att det där är värt en diskussion.
SvaraRaderaDu skriver: "Liberalismen är omöjlig därför att en fri marknad kräver en "opartisk" stat som tvingar fram denna marknad i strid mot "särintressena". Men det kan inte finnas någon stat som står över dessa särintressen."
Håller med. Kanske denna överordnade stat var viktigast vid övergången till kapitalism från feodalismen. Åtminstone verkar den tyske författaren Peter Hacks vara inne på att monarkin fungerade så. Tänker själv på Karl XI. Hacks som dog för tio år sen verkar vara inne på att något liknande kunde behövas vid övergång från kapitalism till socialism - alltså en statsmakt relativt fristående från klasserna. Han sörjde över att Walter Ulbricht avskedades av Moskva - "det var ett stick i mitt bröst." sa han i en intervju jag översatt från juge Welt.