Fyrtioårsjubileet av IB-affären passerade just i relativ stillhet. Det är inte så konstigt. Det samhällsmaskineri av politik och medier som tillverkar vår samtidshistoria har sakta men grundligt förvandlat IB-affären till en relativ bagatell som bara handlade om åsiktsregistrering. Och den statlige angivaren Gunnar Ekberg, som begick terrorbrott för att kunna rapportera om terrorbrott, anlitas i dag som seriös föreläsare, som om han alls icke var den sannolikt mest överbevisade lögnaren i svensk statsförvaltnings historia. IB-affären har alltså blivit obegriplighet.Just det där om att skriva om historien på ett smygande sätt är riktigt och viktigt. Och JG har ju dessutom personliga skäl att se till att omskrivningar och förfalskningar stoppas. "... den sannolikt mest överbevisade lögnaren i svensk statsförvaltnings historia ...", det låter något det!
En infödd Söderbo vid namn Björn sitter i sitt Stockholms-ide och brummar och tänker om politik och samhälle, konst och litteratur, vetenskap, natur och filosofi. Och lite annat också, när andan faller på.
Olof Palme tillhörde väl den sista generationens uppifrånkommande som styrde socialdemokratin (P-A Hansson var visserligen född i Fosie men tog sig upp som journalist dvs självständig innan han blev partiledare, Erlander var överliggare vid universitetet i Lund i tio år, Branting gick i skola med blivande kungen). Inte märkligt kanske, drar man slutsatsen att (industri)arbetarklassen ska ta över jorden kan man lika gärna stå på den vinnande sidan och göra det bästa av det.
SvaraRaderaNumer däremot när vi varken har en "noblesse oblige" eller någon "ädel vilde" (kalla dem industriarbetare om du vill) som deterministiskt ska ta över världen, så får vi de sämsta av de sämsta. Inga att ta ansvar längre inför utom för de krämare som köpt dig, ingen hjord att leda för att de avgått med fötterna ner i jorden...
Karl: Det är nog ett för deterministiskt sätt att se på det.
SvaraRaderaMen vad som inte fungerar längre är mekanismen för representativ demokrati. Mina far- och morföräldrar (födda i slutet av 1800-talet) och generationen före dom ansåg det självklart att allmänningen var lika viktig som det privata och deltog i styret av denna. Bland annat genom att sitta i olika kommunala nämnder (kommunerna var små på den tiden så många fick plats i såna).
Mina föräldrars generation (född på 20-talet) gav fan i allmänningen och satsade på det privata. Och, som Alexis de Tocqueville insåg, när alla bara satsar på det privata får makten en möjlighet att bli tyrannisk eftersom ingen håller den i örat.
En liten del av min generation (född på 40-50-talen) reagerade mot denna privatisering av mentaliteten och kommunicerade väldigt väl med farfarsgenerationen. Tyvärr var det en för liten del, och vi misslyckades uppenbarligen att föra insikten vidare till våra egna barn.