Hela den moderna ekonomiska utvecklingen i kapitalistiska
former har brutit ut den ekonomiska organisationen som en
särskild del av samhällslivet, undandragen de moraliska normer,
som i övrigt ansågs vara önskvärda rättesnören för mänskornas
samliv. Inom denna del kunde man ohejdat följa
principen att var och en får taga vara på sig själv, sträva efter
största möjliga förmåner, detta närmast uttryckt i pengar och
vinst, eftersom det gemensamma intresset, det man väl kunde
kalla samhällsintresset, skyddades av prismekanismen på en
fri marknad. Det är onödigt att här diskutera i vad mån denna
föreställning om den fria konkurrensens förmåga att tvinga
den enskildes intressen samman med det allmännas skulle
svara mot verkligheten, när ett otal individer utgör de konkurrerande
enheterna. Konstruktionen bryter samman, när
väldiga organisationer söker tillämpa iden att de inte har
anledning att fråga efter annat än vad de kan ta ut för sina
medlemmar ur ett givet marknadsläge.
Jag reagerade direkt på den första meningen, fram till kommat. Det låter väldigt likt en idé som framfördes av ungersk-amerikanen Karl Polanyi i en bok 1944, The great transformation. Jag har den i svensk översättning, betitlad Den stora utmaningen.
Polanyi var inte marxist, men det känns som om hans tankar väl glider in i en marxistisk modell för samhällsutveckling. Vidare verkar han vara en föregångare till den idag aktuelle antropologen David Graeber (vars böcker jag inte läst) och som liksom Polanyi avvisar tanken om att 'marknaden' alltid har funnits. Det som ses som självklart i nationalekonomiska läroböcker idag är baserat på missförstånd hos äldre tänkare som Adam Smith. Den marknad vi känner är ett undantag i historien. Smiths eviga köpande och säljande 'economic man' är i själva verket ett modernt påfund. - Detta leder mig till reflexionen att om man vill förstå ekonomi så gäller det att förstå antropologi, alltså hur människor fungerar under olika perioder och förhållanden. Och det tycks Polanyi ha gjort.
Vi kan i Wigforss-citatet se när Adam Smiths 'osynliga hand' inte fungerar. När Smith såg en sluten ekonomi där de flesta var enkla hantverkare och bönder, och där inkomster och utgifter gick jämnt upp utan att resurserna koncentrerades på allt färre händer, kunde man tänka sig att ekonomin var självreglerande. En 'osynlig hand' ordnade så att alla fick sin rimliga andel. Men när "väldiga organisationer" uppträder bryter systemet samman.
Polanyi skriver (sid. 70 i Arkivs upplaga från 2002) om hur ...
... marknadens kontroll av det ekonomiska systemet får förkrossande konsekvenser för hela samhällsorganisationen: den innebär helt enkelt att samhället styrs som ett bihang till marknaden. I stället för att ekonomin är inbäddad i de sociala relationerna är de sociala relationerna inbäddade i det ekonomiska systemet.Det är nog så att den här inbäddningen strider mot hur människor helst vill ha det för att må bra. Och därmed får vi samhällen som i sin helhet inte mår särskilt bra. Liberaler må tro att det är någon sorts obevekliga ekonomiska lagar som driver fram den här utvecklingen. Polanyi pekade på politiska beslut. Men han resonerar också om maskinernas betydelse för ekonomins organisering (och därmed får vi en anknytning till Marshall McLuhans diskussioner om utvecklingen från tryckpressens uppfinnande och framåt i tiden).
Marx skulle väl ha pekat på sin tes i Kommunistiska Manifestet, att "bourgeoisin skapar sig en värld efter sitt eget beläte". Den skapar, baserat på industrisystemet, en värld som är anpassad efter de egna behoven av ständigt expanderande marknader, ständigt uppdrivna vinster. Men världen är ändligt, kanske kapitalisterna nu märker det genom allt svårare systemkriser. Det blir nödvändigt att återföra ekonomin till vad den har varit, den skall vara en tjänare, inte en herre.
Föregående inlägg i denna Wigforss-serie finns här.
Det trista är att det som kallas "vänster" också har svalt Ricardos föreställning att allt kan reduceras till pengar och att allt arbete kan reduceras till tid.
SvaraRaderaI verkligheten är ju allt kvalitet och kan således inte reduceras. Bytandet mot allting mot allting annat med pengar som mått resulterar därför alltid i kaos om det får gå långt nog. Men tyvärr, även Marx bejakade den utvecklingen så därför gör marxisterna det också.
Mja, jag skulle nog hävda att allt arbete som utförs av människor verkligen kan uttryckas i tid. Vad man sedan gör av den insikten är en annan sak.
SvaraRaderaBjörn: Naturligtvis kan man abstrahera in i absurdum. Människor består t.ex. av kolväten, men vart kommer man med den insikten?
SvaraRaderaDet är stor skillnad på om man gör ditt eller datt. T.ex. om man ägnar tiden åt att dra igång ett kedjebrev eller om man ägnar den åt att bygga om ett hus för lägre energiförbrukning, för att ta ett solklart fall.
Ricardoanskt sett kanske man kan ta kedjebrevskonstruktören på Nordea och sätta honom att bygga om hus, men det fungerar inte riktigt så. Det finns en kvalitativ aspekt där det kapitalistiska samhällets människor har perverterats till att göra skit och är oförmögna att göra nåt vettigt. Det kräver en lång kamp för att ställa om oss.