Lejonets kula - del fyra: Arnold och Josef

Föregående inlägg i denna Ljungdal-serie hittar du här.

När Arnold Ljungdals Marxismens världsbild först kom ut 1947 var det i den historiska skarv när Andra världskriget slutat och det kalla kriget var på väg att dra igång. Sovjetunionens ledare hette ännu Josef Vissarionovitj Stalin, en låt oss säga något kontroversiell man. Men han hade skrivit och talat om marxistisk teori och föll därmed inom ramen för Ljungdals framställning (liksom Lenin som fick uppskattande ord). Tänk om någon socialdemokrat hade gjort det idag, vilket skränande det skulle bli! Jo, Ljungdal var socialdemokrat på partiets vänsterflygel, och det under en tid när ledande partimän ännu kunde ta till Marx i sin argumentation. Men Lenin, det var väl mindre troligt, och Stalin ...

Nå, Ljungdal var missnöjd med en stelnad och dogmatisk marxism som bara upprepade vad lärofäderna sagt, och det var han inte ensam om:

Inte minst bör understrykas att Stalin vid upprepade tillfällen tagit avstånd från varje form av petrifierad ortodoxi. "Det finns en dogmatisk marxism och en skapande marxism. För min del står jag på den senares grund."

Arnold spanar efter något ...

Ljungdal diskuterade ideernas betydelse. Det är ju av intresse eftersom marxismen anser sig vara en filosofi som bygger på en materialistisk världsuppfattning:

Av alla de otaliga idéer och föreställningar som har sett dagen under tidernas lopp - och man kan tryggt påstå att det inte finns någon uppfattning så orimlig att den inte i någon epok haft någon förespråkare - kan bara de göra anspråk på verklig betydelse som på ett eller annat sätt korresponderar mot människornas aktuella läge, deras ekonomiska och sociala förutsättningar. Men innanför ramen av dessa förutsättningar är idéerna för ingen del verkningslösa. Tvärtom representerar de - för att tala med Stalin - "en högst betydande kraft som hjälper oss att lösa de nya uppgifter som utvecklingen ställt". Än mer. Som Stalin med all rätt påpekar visar redan idéernas existens att de i viss mån är nödvändiga för samhället och att det utan deras "organiserande, mobiliserande och omdanande insats" är omöjligt att komma tillrätta med det materiella livets problem. 

... kanske efter denne glade yngling Josef, plåtad 1915, 23 år innan han skrev uppsatsen Om den dialektiska och den historiska materialismen som Ljungdal hänvisar till några gångar. 

Om klasskampen som idékamp sägs följande, uppbackat av ett citat från Stalin:

Vi måste komma ihåg att kampen mellan klasserna som Marx och Engels ser den syftar betydligt längre än till tryggandet av en säker inkomst. Den gäller inkomstfördelningen, det är sant. Men den gäller samtidigt och i lika hög grad de allmänna principer på vilka produktionen och samhällsordningen vilar - den gäller människornas rätt att gestalta sitt arbete och sina relationer till varandra på det sätt som bäst svarar mot deras yttre och inre förutsättningar. Det ligger därför i sakens natur att varje klasskamp med nödvändighet måste bli en ideologisk kamp. Den måste bli en kamp om livsinställning och värdering, om världsbild och ideal - en kamp som utkämpas på konstens, litteraturens och vetenskapens område, lika väl som på ekonomins och det sociala livets. Och det förhåller sig visst inte så att de ideologiska parollerna därvidlag låter sig avfärdas som ett löst påhäng, en täckmantel bakom vilken de agerandes "verkliga" bevekelsegrunder försöker gömma sig. Naturligtvis kan det vara på det sättet, men det är i så fall snarast ett urartningsfenomen, en upplösning som inträder när en klass inte längre tror på sin historiska uppgift. Men för de uppåtstigande klasserna i historien gäller i full utsträckning Stalins ord om idékampens "organiserande, mobiliserande och omdanande insats". Den ekonomiska målsättningen är redan till sin upprinnelse oskiljaktigt förknippad med den ideologiska. 

Den icke-liberale läsaren kanske noterar att de här citaten från Ljungdal innehåller synpunkter som i sig är betydligt mer intressanta än att han vid några tillfällen nämner Hitlertysklands besegrare!