 |
| Arnold försjunken i djupa tankar om dialektikens mysterier |
I Marxismens världsbild sid. 40 skriver Arnold Ljungdal om Hegel, att denne är ...:
... tillräckligt mycket metafysiker i ordets hävdvunna betydelse för att vilja se ett slut på processen och sammanfatta vårt vetande i en definitiv och överskådlig formel - i ett system. Det kan i sin tur inte ske utan införandet av något slags avslutande princip som ligger till grund för det hela och vars utfinnande sålunda blir den mänskliga kunskapens yttersta mål. Och därmed är vi framme vid pudelns kärna; vi är framme vid idén, världsanden, gud.Sven-Eric Liedman skriver i boken Motsatsernas spel (sid. 127) om ...:
... det senare 1800-talets kraftigt tilltagande intresse för vetenskapliga synteser och system, världsåskådningar och allomfattande filosofier.
I början av 1800-talet var systemen på modet, sedan sjönk intresset ett tag, men återkom starkt under senare delen av seklet. Men är system aktuella idag? - Om vi preciserar "idén, världsanden, gud" som neoklassikernas älskade "marknaden" är vi kanske på väg mot en förklaring. Notera att somliga skäller neoklassiker för att vara "teoklassiker", för att därmed antyda den närmast religiösa inställning som många neoklassiska ekonomer sägs ha till denna marknad som "alltid har rätt".
Neo/teoklassikerna talar inte om system, de har modeller. (Den svenske ekonomen Axel Leijonhufvud, verksam i Kalifornien, har skrivit en satir över Econ-stammen och dess 'modls'".) Och modeller är något som ibland poppat upp som ämne här på bloggen. Senast i samband med de tre inläggen om Noam Chomsky och hans lingvistiska modell. I kommentarerna till tredje inlägget skriver "S" bland annat:
För att adekvat kunna kvantifiera ett objekt eller en process så måste den vara kvalitativt invariant, åtminstone i sina fundament, dvs. de ska kunna splittas upp och kombineras utan att detta förändrar dess natur.
Processer såsom transformationen av kol till aska eller socialiseringen av ett barn är irreversibla processer som involverar kvalitativ förändring och kan inte mätas kardinalt på något meningsfullt sätt. Om emergenta krafter uppkommer eller upplöses så kommer matematiken ofrånkomligen till korta.
Vidare så är matematiken ett akausalt språk. Den saknar begrepp som "producera", "ge upphov till" osv. Matematiken kan kalkylera, deducera och derivera resultat från antaganden men den kan inte på något sätt förklara fenomen.
...
Matematiken har blivit en slags idol som i sig anses projicera vetenskaplighet. Inom statsvetenskapen är det också så att den forskning som kan uttryckas kvantitativt är den som anses finast och får mest anslag. Således mycket demografi och statistiska undersökningar där man jämför diverse variabler med varandra och kommer fram till att den här godtyckligt inringade kategorin människor är mer benägen till ditten eller datten. Det är ju fan inte vetenskapligt intressant någonstans! Ingen blir klokare av det.
Boven i dramat är i hög grad en empiristisk syn på kausalitet som en konstant konjunktion av händelser (A -> B) vilket får forskare att tro sig ha blottlagt kausala samband så fort de visat på ett statistiskt samband, men det är nonsens! Kvalitativa metoder är nödvändiga för att komma åt kausaliteten.
Det som händer är alltså bland annat att matematik tar över. Med matematik mäter man kvantiteter, antal. Men hur är det med egenskaper, kvaliteter? - Där är matematiken sämre på att ge svar. Jag har sett i nationalekonomi hur tråkigt och ansträngt det är när ekonomerna skall sätta "värden" på saker som egentligen inte är mätbara. De måste försöka hitta konstiga omvägar. Ett stycke unik natur är naturligtvis ovärderligt i den meningen att man inte kan sätta pris på det, men då måste man fråga folk exempelvis "hur mycket skulle du vara villig att betala för att bevara ..." eller "hur mycket är du villig att betala för att åka och titta ...". Svaren på de frågorna måste betraktas som tvivelaktiga. Offentliga tjänster som bidrar till samhällets välbefinnande är i samma kategori. Det är inte bara en fråga om kvantitet i form av pengar, antal tjänster, vård- eller skolplatser och dylikt. Det finns ytterligare aspekter, som vetskapen om att man lever i ett välordnat samhälle. Hur mäter man den vetskapen?
Vidare kan man misstänka att modellerna, som Ljungdal pratade om beträffande systemen, har en tendens att göra processer slutgiltiga. De riskerar att inkludera någon sorts "avslutande princip" som gör att man inte kan komma längre än vad modellen själv medger. En neo/teoklassisk professor kommer knappast att producera en modell som är så dynamisk att den går utanför de neoklassiska ramarna.
Modeller och matematik kan förklara vissa saker, göra dem lättare att se, men samtidigt kan viktiga förhållanden döljas. Det är lätt att tro att den vetenskap som uttrycks i formler och statistik är mer exakt än den som beskriver egenskaper med ord i stället för siffror, men det skall man inte lura sig av. Det kan vara tvärtom!
Varför skulle inte kvantitativa, numeriska modeller kunna innehålla emergens? Tänk Gödels teorem, tänk kaosteori, tänk simulerad evolution med cellulära automater. Det är emot en viss typ av simplistiska analytiska matematiska modeller som kritiken du refererar med rätta kan riktas.
SvaraRaderaFör övrigt är "S" exempel med "transformationen av kol till aska" som en irreversibel process naturligtvis nonsens: Kol blir inte aska utan förbränns m h a syre till koldioxid. Kvar blir en del föroreningar i kolet som aska.
Ola,
SvaraRaderavisst är det där om kol till aska nonsens. Men om du förstår naturvetenskapen, så förstår du givetvis fasdiagramen och de matematiska problemen som uppstår vid fasgränserna? Jag kritiserade inte S för denna felaktighet då det inte handlade om den haltande analogin, utan om problemen med matematik och fasgränserna i naturvetenskapen är ypperliga exempel matematikens begränsningar.
Visst kan matematik skapa emergent matematik, men kan den förutse den? Är emergent matematik relevant för att förutse något? Vi kan lägga till kaostermer, mandelbrotstrukturer i matematiken, men vi följer inte hela fraktalen, vi lever i linjär tid, vi följer bara ett ben i kaosemergencen. Att göra kaosmodifikationer av den kvantitativa metoden skulle vara helt meningslöst.
Den kvantitativa metoden inom samhällsvetenskapen har fått en överdriven användning, den skapar inte kunskap i de flesta fall. När det gäller att förutse framtiden så är det inte vetenskapligt på en enda fläck, vad man gör är att extrapolera i statisk data, det är fullständigt otillåtet. Statistik talar nämligen bara om det som skett, när man extrapolerar i sådan data så har man slutat med vetenskap och har samma dignitet som spåkärringar. Det är exempelvis Beivikare som extrapolerar i statistisk data, de tittar på demografiska grafer och räknar ut när en majoritet i Europa är mulimer. Deras extrapolerande är nonsens och det inses tämligen enkelt. För allt i världen är trender och mottrender, men vi ser inte alla mottrender idag, de kan dyka upp när som helst.
Generellt skulle jag säga att det som gör matematiken användbar inom naturvetenskapen. Det är konstanterna. Utan konstanterna hade naturvetenskapen varit inget. När ekonomer och samhällsvetare har konstanter av någon dignitet, så kan de börja räkna, men givetvis bara inom de smala område där konstanten är relevant.
SvaraRaderaUtan konstanter så beskriver man bara formen av den data man har, vilket inte är mycket att gå på. Givetvis är matematik och matematisk statistik bra redskap för att extrahera den kunskap man redan har i datat. Men det skapar inte ny kunskap, bara att generera en ny mätpunkt skapar kunskap. Att generera en mätpunkt är inte att ta en siffra genererad av systemt. Vettiga mätpunkter inom samhällsvetenskap skapas bara av kvalitativ metod, att faktiskt gå ut och studera samhället, skapa en riktig mätpunkt. En djupintervju och longitudinell studie av en individ är en riktig mätpunkt, även om den är svår att "parametrisera". En ohemul mängd data som systemet genererar på en person är inte en riktig mätpunkt.
Martin,
SvaraRaderaRedan för rätt länge sedan konstaterades att mera komplexa system, även sådana som följer kända naturlagar, inte man lösas a priori m h a matematisk analys. Det s.k. trekroppsproblemet - att förutsäga tre himlakroppars banor vilka påverkar varandra inbördes med gravitation - är ett känt exempel på detta. Men med en numerisk modell där himlakropparnas av naturlagar styrda påverkan på varandra simuleras genom tiden, kan deras rörelser givetvis förutsägas. Denna typ av prognosmodeller har stor användning, inte minst inom meteorologin, där de blir allt bättre. Även statistisk extrapolation används framgångsrikt i dessa modeller. Detsamma torde gälla inom demografi. Gång på gång ser man exempel på bristande stadsplanering av skolor och dagis därför att kommunledningar inte håller koll på babyboomar etc. (Vad gäller privata aktörer hävdar t.ex. Cornucopia-bloggen att missar i detta avseende kan ha bidragit till John Bauer-koncernens fall.) Att Breivikare m.fl. av politisk lätt insedda skäl väljer att extrapolera in absurdum (som en väderprognos för år framåt) är en helt annan fråga.