Lejonets kula

Arnold Ljungdal, 1901-1968

Jag fick för mig att börja läsa om Arnold Ljungdals viktiga bok Marxismens världsbild, i utgåvan från 1967. På nätet kan man hitta den ursprungliga versionen från 1947. Här finns det intressanta saker att plocka, som det här om "lejonets kula".

Man måste komma ihåg att marxismen - trots sin vetenskapliga syftning - knappast är någon ren vetenskap i ordets egentliga mening. I likhet med varje annan lära som berör mänskliga förhållanden rymmer den också en rad antaganden och omdömen av mer eller mindre värderande karaktär - antaganden som inte sällan går stick i stäv mot de inom officiell vetenskap gängse. Och inte nog med det: vad som ytterligare måste skärpa motsättningen är att dessa antaganden och omdömen till sin teoretiska sida närmast framstår som en konsekvent vidareutveckling av de förutsättningar som ligger i det borgerliga tänkandets egen struktur. Liksom Marx och Engels i filosofiskt avseende utgår från den klassiska traditionen i Tyskland (Kant, Fichte, Hegel), så anknyter de på det nationalekonomiska området till den engelska liberalismens ledande teoretiker (Adam Smith, Ricardo) och inom historieskrivningen till den franska restaurationstidens stora namn (Mignet, Thierry, Guizot). På så sätt blir deras lära i grund och botten en sammanfattning av hela den föregående utvecklingen och måste för den borgerliga kritiken te sig som ett slags lejonets kula dit alla spår leder in men varifrån inga spår leder tillbaka. Därav den egendomliga splittring - den inre osäkerhet och ambivalens - som präglar den senares ställning.

Det här är intressant och viktigt. Jag tror tankarna kan utvecklas litegrann. Ljungdal menar att Marx och Engels utnyttjade sin tids tänkande för att skapa en lära som var svår att angripa eftersom den byggde på samtida kända borgerliga fakta. Borde inte detta sätt att arbeta vara standard för de som verkligen vill gå i Marx' och Engels' fotspår? Det skulle innebära att permanent arbeta på lejonkulans underhåll och utveckling genom att dra till sig kunskaper från allehanda vetenskaper och teknologier som är kända i samhället redan, och sedan förklara hur de fungerar i ett progressivt sammanhang. Sedan kan man skratta åt borgarna som skall försöka bortförklara lärdomarna som kommer från dem själva.

Mao hävdade att det finns tre stora revolutionära rörelser: kampen för produktionen, klasskampen, och vetenskapliga experiment. Som jag fattar saken gällde det att ta dessa ideer, som i viss utsträckning var kända redan av folk i allmänhet, koncentrera dem och köra ut dem till folket igen. "Från massorna, till massorna." Det är ju faktiskt lättare att få gehör för tankar som redan är kända än för helt nya ideer, och som jag ser det finns det inget behov för den progressiva rörelsen idag att köra ut några totala nyheter! Det är därför som jag tidigare har tagit inköp av en påse morötter som exempel på utvecklingen av planekonomi inom det nuvarande systemet. Och som vi vet (om vi kan vår Marx) så utvecklas förutsättningarna för nya samhällssystem inom ramarna för äldre system, och till slut sprängs det gamla systemet av sina inre motsättningar.