Myrdal om anti-semitism

Med ungefär sjuttio år i bagaget av anti-antisemitism bör man ha en viss tyngd i sina diskussioner. Jag nämnde tidigare Jan Myrdals twitter-kritik mot Hillersberg. Nu kommer han igen med en text som refuserats av skönandarna på Dagens Dumheter. Den är rubricerad DEN TJÄNANDE ANTISEMITISMEN. (Har inte den tidningen längre, och det verkar inte vara någon större förlust.) Det är ett brett svep över antisemitism och liknande påfund, och jag antar att det breda anslaget sticker en del i ögonen. Alla har ju inte Myrdals långa perspektiv och breda kunskaper, om man säger så, och inte någon ambition att få perspektiv och kunskaper heller.

Palestina är kärnan. Det som sionisterna gör mot palestinierna driver fram en negativ syn på judar i gemen, särskilt i den islamiska världen. Samtidigt försöker den israeliska staten knyta judar runtom i världen till sig. Myrdal jämför med liknande taktik hos den tyska staten under Andra världskriget:

På motsvarande sätt som då i början av fyrtiotalet arbetar nu de israeliska statsorganen. Troende i religiösa samfund, de en gång kibbutzfrälsta, sådana med familjerötter från shtetler i Östeuropa, ättlingar till överlevande från Auschwitz, allmänt kulturintresserade, alla som upplever en judisk identitet; de drivs med hotet om en växande antisemitism att solidarisera sig med den israeliska staten och försvara dess allt katastrofalare och allmänfarliga politik.

Det blir en rundgång: antisemitism och anti-islam bygger upp varandra till allt mer hatiska nivåer. Samtidigt har vi rörelser i Europa, som i Ungern, som återigen spelar ut jude-kortet. Det hade de knappast gjort om det inte finns rätt många i folket som faktiskt har dessa fördomar. Att det här ogräset växer igen kan inte bara skyllas på nyliberalismens härjningar. Myllan och fröna fanns redan.

Men bilden ser inte helt entydig ut. USA är nyckelland i den här saken. Är det inte så att det finns en generationsfråga, där äldre USAmerikanska judar ofta fortfarande helhjärtat stödjer vad extremisterna i den israeliska ledningen gör, medan de yngre generationerna blir mindre och mindre intresserade? Kanske basen för israelisk propaganda ändras? Om det folkliga stödet för Israel i USA finns bland åldrande evangelikala människor är det ju en annan situation än om judarna i stort sett mangrant ställer upp för Israel. Nu verkar det tyngsta stödet finnas hos aggressiva pro-israeliska påtryckargrupper, som dock ett växande antal amerikaner, judar eller ej, inte gillar. "Israel firsters" har ännu övervikt, men kommer det att hålla på sikt?

Hur stor judefientligheten är i Sverige vet jag inte. Har för mig att någon undersökning kom fram till att frekvensen faller från höger till vänster: de mest judefientliga finns bland sverigedemokrater och moderater, de minst fientliga bland vänsterpartister och KP-are. I samband med bankkriserna och krisen i eurozonen har åsikter om "judarna" ibland poppat upp i tidningarnas "pissrännor". Dock långt ifrån i samma omfattning som folk som hetsar mot "invandrare" i allmänhet och "muslimer" i synnerhet.

Och så får vi räkna med att det bland yngre muslimer som med rätta upprörs över övergreppen mot palestinierna kommer det ibland att slå fel och slå över till anti-semitism. Några snillen tror att de utövar kamp mot Israel genom att åka som jihad-turister till Syrien, hetsade av radikala imamer och betalda av rika knösar från Arabiska halvön. Det kommer man inte åt med uppblåsta förmaningar, utan det krävs också ett klart ställningstagande mot sionisternas våldsdåd och falskhet. Ärlighet varar längst, hyckleri avslöjas förr eller senare. Hur många i det socialmoderata lägret klarar av en ärlig kritik?