Det är för övrigt inte svårt att se, att vår tid är en tid av födelse och övergång till en ny period. Anden har brutit med sin hittillsvarande värld av existens och föreställning och står i begrepp att låta den sjunka ned i det förflutna; anden är vidare i färd med sin omgestaltning. Förvisso befinner den sig aldrig i vila, utan är inbegripen i en ständigt fortskridande rörelse. Men som hos fostret efter ett långt, stilla närande det första andetaget avbryter det efterhand skeende i en blott tillväxande fortgång – ett kvalitativt språng inträffar – och barnet då föds, så mognar den sig formande anden långsamt och stilla till en ny gestalt, upplöser den ena delen efter den andra i sin föregående världs byggnad och dess ankomst antyds bara av enstaka symptom; lättsinnet och långtråkigheten som inflickas i det bestående, den obestämda aningen om något obekant är förebud om att något annat är i antågande. Detta efterhand skeende sönderfall som inte förändrar helhetens fysionomi, avbryts av en uppgång som liksom en blixt på en gång framställer bilden av den nya världen.
Detta nya har lika litet en fullkomlig verklighet som det nyfödda barnet; och detta kan man inte utan vidare lämna obeaktat. Det första uppträdandet är endast dess omedelbarhet eller dess begrepp. Lika litet som en byggnad är färdig, när dess grund har lagts, lika litet är det uppnådda begreppet om det hela lika med det hela självt. … Den nya andens början är produkten av en vidsträckt omvälvning av mångfaldiga bildningsformer, priset för att ha följt en starkt slingrande väg samt också för mycket bemödande och ansträngning.
Marx och Engels behöll det revolutionära i det här resonemanget, men de ersatte 'anden' som rör sig framåt genom historien med utveckling av produktivkrafter och klasskamp. Ibland är det lugnt och stilla, ibland smäller det till ordentligt. Och nu verkar den historiska utvecklingen nära nog skena.
Om man tänker efter finns det vissa kopplingar mellan det här inlägget och det föregående.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar