På tal om preferenser: somliga människor hatar ju "byråkrati", ibland förmodligen utan att veta vad de pratar om. Ett ordnat samhälle utan byråkrati, i betydelse överblickbara och jämlika regler, lär inte fungera något vidare. (Ja, om man är skurk kanske det fungerar bra, och därför bör krav på "avregleringar" och "bort med onödig byråkrati" bemötas med avvaktande skepsis!) Men även anti-byråkrater borde vara intresserade av en förenklad modell där stora delar av a-kassan, försäkrings- och socialkassorna kan dras ned till en blek skugga av vad de är idag. För det är ju en av de tänkbara fördelarna med medborgarlön/bas/grundinkomst!
 |
| Jo, det är något att fundera på ... |
Det stämmer ganska bra med Gustav Möller. Som Per Nyström skriver i Välfärdsstaten och dess styrningsmekanismer, 1977:
SvaraRadera"Steincke //dansk socialdemokrat, socialminister på 30-talet, JW// ville att folkrörelsernas förtroendemän alltjämt skulle ha hand om sjuk- och arbetslöshetskassorna när staten övertog ansvaret. Och i Norge hade arbetarledaren Martin Tranmæl skrivit: "kommunerne gir mere plads for personlig og stedlig initiativ, har lettere oversigt og bedre kontrol og forebygger den maktsamling og det byråkrati, som har så uhyre let for at samle sig i en statsledelse" (M Tranmæl, Socialisme, Kristiania 1918).
De svenska reformerna följde från början dessa mönster.
Arbetslöshets- och sjukförsäkringskassornas förtroendemän skulle alltjämt ha hand om kontakten med de försäkrade, då försäkringen blev obligatorisk. De hade haft medlemmarnas förtroende i de frivilliga kassorna och hade utsetts efter andra grunder än byråkratin. Den ursprungliga sjukförsäkringsreformen av 1947 - Gustav Möllers - omfattade en obligatorisk grundförsäkring lika för alla men var påbyggd med en frivillig försäkring, som alltjämt krävde engagerade förtroendemän för att fungera väl. (1955 förstatligades emellertid sjukkassorna, befolkningen indelades automatiskt i sjukförsäkringsklasser efter arbetsinkomst, funktionärerna blev en registrerande och kontrollerande byråkrati, som även slök de kommunala pensionsnämnderna 1963.)
Kommunernas förtroendemän fick uppgiften att bygga och driva välfärdsstatens omfattande infrastruktur - sjukhusen, ålderdomshemmen, barnavårdsinstitutionerna, pensionärshemmen - och på kommunerna lades också ansvaret för bostadsförsörjningen. Man bröt den kommunala sparsamhetslinjen genom initiativstimulerande statsbidrag. Förtroendemännen, funktionärerna och tjänstemännen i kommunerna rekryterades i regel efter andra principer än statens ämbetsmän. De var framförallt mera exekutiva: kunde sätta spaden i jorden.
Välfärdsstatens administration kom sålunda till största delen att ligga utanför den gamla statsförvaltningens organ, till 95 procent skulle man kunna säga om siffran blott ges symbolvärde och inte statistisk innebörd."
Det handlar alltså om att återuppliva Möllers, Steinckes och Tranmæls vision.
Intressant. Det här kan man kalla "vår dolda/glömda/gömda historia"!
SvaraRaderaNåja, så helt dolt kan det väl inte vara. Nyströms artikel trycktes i en bok, det måste ha varit "I folkets tjänst" som gavs ut av Ordfront 1983.
SvaraRaderaFör övrigt måste det fortfarande finnas många i livet som minns det gamla systemet. Min morfar var ordförande i sin landsbygdskommuns pensionsnämnd på 30-talet, vilket min mamma minns mycket väl. Det avvecklades ju inte helt förrän på 60-talet.