Jan Wiklund: Demokratins bärare, Det globala folkrörelsesystemet, Roh-nin 2010.
Det är en tegelsten på över 500 sidor, varav jag hittills läst drygt sextio. I de inledande avsnitten refereras forskning om folkrörelser, bland andra en Josef Hubers resonemang om ”folkrörelseinitierade civilsamhällesmekanismer”. Det låter knepigare än vad det är. Huber säger om ”folkrörelseinitierade civilsamhällesmekanismer”:
… att sådana organiseringar har ett värde så länge de står i direkt förbindelse med mobiliseringar i konflikter. Så snart de inte gör det erövras de av marknaden eller hierarkierna och blir resurser för näringslivet eller staten, dvs slutar som vanliga företag eller utväxter på socialstatsbyråkratin. Svenskar kommer lätt att tänka på hur arbetarrörelsens imponerande civilsamhälle – bostadskooperativ, byggföretag, förlag, tidningar, försäkringsbolag etc – på femti- och sextitalen blir en resurs för staten och på åttitalet blir en resurs för näringslivet på grund av folkrörelsebasens avmobilisering. …
En folkrörelse som inte försöker tvinga sina normer på stat och näringsliv ger upp kampen om hegemonin i samhället och slutar som USAs alternativsamhällesrörelse – som udda isolat i en omvärld där de ingenting betyder. En folkrörelse som inte själv bygger det goda samhället utan bara ställer ”krav” på andra förlorar mer och mer av sin resursbas, inte minst andligt, och slutar gärna som svaga, osjälvständiga och subalterna påtryckargrupper. En rörelse som gör både och, som den nordiska arbetarrörelsen på sin tid, kan erövra hegemonin i samhället. (Sid. 46)
”Rinnande vatten blir inte unket” lyder ett talesätt. I den mäktiga floran av organisationer anknutna till arbetarrörelsen slutade vattnet rinna, medlemmarna slutade trycka på och jaga ledningarna, och det blev unket. - Fast den här boken är mycket bredare än den nordiska socialdemokratins öden och äventyr, den spänner över mycket större tid och rum ... och då blir det ännu mer spännande! - Jag tycker att den här boken skulle kunna ingå i exempelvis statsvetenskapliga och sociologiska kurser också.
En mkt bra bok. Dock en hel del att smälta.
SvaraRaderaMin positiva recension för ett par år sen:
SvaraRaderahttp://antisystemiskdebatt.blogspot.se/2011/06/demokratins-barare.html
Själv har jag tagit itu med Lucio Magris "The Tailor of Ulm. Communism in the Twentieth Century", som handlar om Togliattis stora och stolta kommunistparti, som slutade så snöpligt. Partiet tillämpade efter fascismens fall Gramscis idé att bygga upp en rad av egna folkliga institutioner och därmed skapa en mothegemoni.
SvaraRaderaBeskrivningen får en att tänka på det gamla folkrörelsesverige. Men i Sverige var väl socialdemokraterna väldigt inspirerade av den en gång så mäktiga tyska (marxistiska) socialdemokratin.
Det ska bli intressant att se vad Magri menar var orsaken till partiets upplösning. Kan det möjligen handla om att den "politiska linjen avgör allt"? Samarbetspolitik främjar inte massmobilisering...
Att tugga i sig en tegelsten kräver goda tänder och intagande i små tuggor!
SvaraRaderaPCdI, tja, kineser och albaner hade ju en del kritik mot "eurokommunismen". De kanske hade rätt?
Tack för de vänliga orden. Det ska bli spännande att se vad du har att säga i övrigt, Björn.
SvaraRaderaBeträffande Italien kan man läsa Perry Andersons bedömning på http://www.lrb.co.uk/v31/n05/perry-anderson/an-invertebrate-left.
Hans slutsats var att kommunistpartiet var så skrämt från vettet redan från början för att bli kallade sovjetlakejer eller liknande att de avstod från nästan all opposition. Således ville de inte ens rensa den italienska statsapparaten från fascister efter kriget, vilket både socialdemokrater och borgerlig vänster ville - utan att gå i land med det, mot kommunisternas broms.
Kommunisterna nöjde sig alltså med att vara "alternativ" enligt den amerikanska modellen.
De hade kunnat göra mycket mycket mer utan sin ryska ballast.
Tror jag, i stället för recension, då och då kommenterar intressanta ställen i boken. Det kanske är bättre metod.
SvaraRadera