 |
| Från Aftonlövet |
Tiderna förändras. När jag såg det här, med personen som haft hela fem jobb vid 27 års ålder, tänkte jag på de arkivkort från ett svenskt storföretag som jag läste för några år sedan. Det gällde anställda omkring 1950. Många var ungdomar, inte ens fyllda tjugo ofta, som redan haft fem anställningar. Det var på den tiden det fanns jobb för nästan alla. Företagsledningarna var bekymrade: om det inte passade att jobba på ett ställe kunde det vara ganska lätt att hitta något annat. Det gick inte att skrämma med arbetslöshet för att få folk att stanna. På somliga verkstadsavdelningar låg personalomsättningen på över hundra procent vissa år. Det var vid den tiden "trivseldebatten" uppstod - varför trivdes inte folk på jobbet, varför sökte de sig vidare? Hur är det numera, finns det någon "trivseldebatt" eller bara ett hot om att det står hundra man på gatan villiga att ta ens jobb om man krånglar?
När vi så smått är inne på ämnet 'tidningar' så plåtade jag i förmiddags det här exemplet som visar att kvällsbladens löpsedlar inte alltid är identiska. Här har vi för en gångs skull en idékamp: för eller emot 5:2-dieten!
Funkar annorlunda idag och från den dagen jag gick ut på arbetsmarknaden. Man har haft 5 jobb, men varit arbetslös likå många gånger. De där fem jobben man haft var ett halvårsvikariat här, ett tillfälligt jobb där, ett provisionsjobb man inte kunde leva på där osv.
SvaraRaderaJo, det var en sak jag glömde att påpeka fast jag tänkte på't: omkring 1950 handlade det mest om fasta jobb, inte diverse tillfällighetsanställningar som det är numera. På den tiden fanns knappast bemanningsföretag, annat än så kallade skrivbyråer. Men de var inte så många.
SvaraRaderaDet är lugnt, det är det många som glömmer. Min bror är född 68, han levde länge i tron att jobba, det är bara skaffa ett.
SvaraRaderaJag redogjorde i somras för morsan att jag och min bror har växt upp i två helt olika världar. Han har aldrig behövt oroa sig om jobb, den arbetslivserfarenhet som han hann skaffa sig innan jag gick ut skolan var tilräcklig för att han skulle kunna fortsätta leva som en liberal i en bubbla.
Det är 60-talister som styr nu, människor som inte upplevt det nya samhällets realiteter en enda gång under sina liv.
Lite märkligt, Martin, den som är född 68 borde rimligen ha kommit ut på arbetsmarknaden när den värsta krisen slog till 92.
SvaraRaderaJag minns det bra, jag hade just gått en utbildning där förra årskullen hade fått jobb direkt. Och min fru hade just kommit till Sverige och fått höra att dom aldrig hade hört talas om en arbetslös tandtekniker. Och så satt vi där båda två utan jobb. Så vi fick dra till Norge.
Däremot när jag första gången kom ut på arbetsmarknaden, i början av 70-talet, brukade vi säga att om allt gick åt helvete var det bara att ta jobb på Posten. Så var det då.
Jan,
SvaraRaderabrorsan gick bara 3 år på gymnasiet, gick en 2 årig ingenjörsutbildning. Jobbade lite pluggade sedan data när det slog till och tog sig in på arbetsmarknaden via arbetsgivaren(telia) som han fick efter sin korta utbildning, som han jobbat för på sommaren under utbildningen, och ökade snabbt i rang.
Min gode vän från Sundsvall är också en liberal 68, som sa att det bara är att fixa jobb. Han knallade efter gymnasiet ned på Gränges aluminiumsmältverk och hade jobb i gjuteriet samma dag. Han tröttnade och körde lite taxi, började plugga data 1992 och där har det gått bra.
Då hann dom precis!
SvaraRadera