Den här bilden klippte jag från Skvitts blogg eftersom den på ett bra sätt visar relationerna mellan uppoffringarna under Andra världskriget. Siffrorna är något suddiga, och jag antar att de även i verkligheten inte är exakta, men relationerna är klara: av drygt fjorton miljoner döda soldater på de allierades sida finns över nittiofem procent hos Sovjet. Och jag utgår från att av de drygt tre miljoner döda tyskarna föll de flesta på östfronten. Det var där kriget i Europa utkämpades, och vanns.
Hade man lagt till dödade civila, samt länder som Polen, hade bilden blivit ännu klarare.
Jag antar att våra forum för historia räknar dem som kommunismens brott.
SvaraRaderaJag har sett andra siffror, men Skvitts proportioner stämmer.
SvaraRaderaNu handlar hans blogg bara om soldater, vilket kan förklara en del, men inte allt.
De här siffrorna över stupade på den allierade sidan anses ungefärliga:
England ca 325 000 + ca 30 000 i bl a Coventrybombningarna.
USA: 275 000
Sovjet: mellan 22 - 27 miljoner. I Sovjet genomförde Tyskland ett utrotningskrig där man avrättade civila när man intog en by eller stad.
USA hade inga skador alls på moderlandet. I Sovjet väster om Ural var i princip allt av värde förstört, vilket västrländsk propaganda utnyttjade när det handlade om att jämföra de två ideologierna under det så kallade "kalla kriget", vad det nu var för någonting.
"Forum" är bara intresserat när det är politiskt lönsamt att räkna döda.
SvaraRaderaLasse, jag tror siffrorna för Sovjet gradvis skrivs upp, och totalt torde det ligga närmare 27 miljoner nu. Stämmer den siffran skulle fördelningen på militära och civila offer vara ungefär hälften var.
Björn:
SvaraRaderaSiffror över dödade krig ökar alltid med tiden. Därför är oftast siffrorna mest korrekta rätt snart efter freden. Ex v har ju antalet döda efter bombningen av Dresden ökat ju längre tiden går.
Siffrorna säger ju egentligen inte mer än att ryssarna fick mest stryk. Inte att dom bidrog mest.
SvaraRaderaJag misstänker att mycket av förlusterna beror på usel ledning i början av kriget. Stalin trodde på Hitler och vägrade fästa något avseende vid varningar om tyskt anfall, och dessutom hade man haft ihjäl hela försvarsledningen strax före kriget och befordrat inkompetenta jasägare som Vorosjilov. Och så gick det som det gick.
Med det vill jag inte på något sätt värdera ner deras insats från ungefär 1942.
Nja, om du kollar tillbaka på det här inlägget angående 1939 så ger det en annan bild av Stalins tänkande: http://bjornbrum.blogspot.se/2013/02/stalin-1939-om-krig-mot-tyskland.html. Utvecklingen i början av kriget berodde nog mycket på att tyska krigsmakten i det närmaste var oövervinnerlig. Ardenneroffensiven i slutet på 44 visade vad tyskarna gick för när deras krigsmakt var nästan slut men ändå kunde spöa upp jänkarna så det dånade om det. Den armé Sovjet mötte var inte nedsliten, tvärtom. Men de klarade av det, fast till ohyggliga offer.
SvaraRadera