Känd från den periodiska pressen!

Ja, igår gjorde det senaste numret av den lilla varannanveckas-tidningen Arbetarkommunen åter mystisk entré i min brevlåda, nu avseende vecka 42-43. Någon därute måste tycka  att jag behöver upplysas! Och se, ett tidigare blogginlägg av mig (med kommentarer av bloggkollega Hannu) ger upphov till drygt en sidas diskussion i tidningen! Hannu som är flitigare och snabbare att formulera sina tankar än jag har redan gjort det och publicerat ett inlägg.

Nya numret!

Arbetarkommunen innehåller mest eget material, men även en partiell sågning av den så kallade Che-dagen i Uppsala kan studeras på hemsidan:

Tillställningen var symptomatisk för hur dagens ”vänster” ser ut. Avsomnat och hög medelålder. Samma personer som brukar dyka upp på liknande tillställningar.

"Che är fullt OK, men delar av publiken ganska sömnig" - så kanske man kan sammanfatta det.

Men åter till den helsida som gör att bloggare Björnbrum kan presentera sig som 'känd från den periodiska pressen'. Artikeln heter "Debatt om hur man genomför socialismen. Björn N. och Hannu K:s intressanta uppfattningar!" Orsaken är alltså denna min tidigare bloggpost.

Det som skribenten på Arbetarkommunen kan ha tagit illa vid sig för är jämförelsen med anarkism som Hannu och jag gjorde. Tidningens framsidesparoller "Ersätt borgarstaten med arbetarkommuner" och nej till val kan ju ges en anarkistisk tolkning. Men varken Hannu eller jag ser 'anarkism' som något automatiskt negativt (eller positivt). Angående inställningen till val under vår epok så skriver Arbetarkommunen:

Vi har ingenting att vinna på att bli invalda i det reaktionära systemet som dels korrumperar de som sitter där och bidrar till att förlänga detta system och allt lidande som kommer med det. Vi skulle bli en del av problemet, inte en del av lösningen.

Det är ett huvudskäl till att de indiska maoisterna bojkottar valen. De anser att folk som väljs automatiskt blir korrumperade.

Här är några noteringar med anledning av artikeln.

Minns jag rätt så pekades redan innan Oktoberrörelsen bildades på vikten av att göra sig redo i förväg: man kan inte först göra uppror och sedan bilda sin upprorsarmé. En praktiker kan ju undra hur det skall fungera, även om tanken klart är logisk. Nu kommer en del klargöranden. OR tänker sig inte gerilla på landsbygden eller stadsgerilla (tack för det) utan snarare en sorts dubbelmakt. Denna dubbelmakt skall ändå passas in i tanken om 'folkkrig' där 'landsbygden omringar städerna' som maoisterna anser vara generellt tillämpbar överallt. Eftersom artikeln jag skriver om inte finns på nätet får jag göra några citat innan vidare kommentarer följer:

Vi måste först skapa en dubbelmakt och steg för steg bygga upp den proletära makterövringen genom att dels bygga kommunistiska arbetarkommuner ... och simultant med detta bygge framtvinga upplösandet av borgarklassens stat. Det betyder att vi är för att bygga en ny stat och formera nya proletära statsmän redan innan det fullständiga maktövertagandet ...


För att lyckas med detta måste vi tillämpa principerna om folkkriget på de svenska förhållandena ... Stödbaserna med en ny proletär statsmakt (arbetarkommuner) måste finnas i våra starka områden och från dem "omringar vi städerna" som är fiendens starkaste fästen. En rimlig spekulation är att en svensk revolutions "landsbygd" är de små och mellanstora städerna och de proletära förorterna där kampen är som hårdast kring de stora städerna.


Denna nya proletära statsbildning kommer att vara svag först och sedan gradvis utvecklas. Den kommer stå i rak motsättning till den gamla staten och givetvis vara underjordisk ... till en början och länge existera parallellt med den gamla staten.

I en annan artikel i tidningen finns resonemang som knyter samman "Rote Wedding" i Berlin i slutet av 1920-talet med aktuella grupper som Megafonen i Stockholms förorter. "Röda Wedding" var en stadsdel som delvis kontrollerades av det tyska kommunistpartiet och där polisen ogärna gick in. Verkar som skribenten tänker sig något liknande här. Undrar om Megafonen (och Pantrarna i Göteborg) vill vara med?

Jag antar att det med "borgarklassens stat" avses i första hand våldsapparaten. Att begränsa polisens möjligheter att arbeta i vissa områden kan kännas bra för ungdomar som i onödan blir trakasserade för att de råkar bo på 'fel' ställe, men det finns ju en hel del ordinarie brottslighet där också. Betyder 'dubbelmakten' att det kommer att finnas andra typer av ordningsmakt?  Och hur hindrar man infiltration från de kriminella i 'parallellmakten'?  Det lär krävas en politisk organisation med verklig auktoritet som styr vad som händer och som kan sortera bort olämpliga element. Man kan misstänka att de senare kommer att göra motstånd, möjligen med diskret stöd från just borgarstaten. 

I borgarstaten ingår ju även exempelvis skatteverket, men att upprätta ett parallellt skatteverk skulle jag nog avråda ifrån. Vilken gangsterliga som helst kan pressa företagare på pengar med hänvisning till att man tar upp "revolutionär skatt". Det händer bland annat i Indien, tror jag.

På tal om 'uppskatta' så har jag inte sett några kommentarer från Revolutionära Fronten angående de positiva anslagen tidigare från OR. (Artikeln "Revolutionära Fronten - I täten mot fascisterna" i Arbetarkommunen för vecka 38-39.) Däremot skrev någon till mig angående RF att:

RF har ingen egentlig överordnad organisation så hela diskussionen blir lite missvisande. OR kanske har kontakt med någon RF-grupp, eller enskilda medlemmar.
RF-personer är också ganska "unga", de blir äldre, några lämnar men fullt möjligt att en del söker sig till grupper som har en annan "vuxnare" inriktning men ändå är "revolutionära". Jag tror att OR gör rätt att sträcka ut en hand. Tänk hur många som har försvunnit från kampen pga av att att de inte ser några alternativ.

Det låter ju vettigt. Människor kan ju göra en insats även när de växt ifrån att klottra eller banka in motståndarnas lägenhetsdörrar med yxa!

Undrar hur OR generellt ser på folk som är avsomnade och av hög medelålder? Det borde finnas viss potential bland sådana som visserligen är rätt mossiga vid det här laget, men som har fonder av kunskap från uppsvinget omkring 1970 i färskt minne. (Minnet är lite konstigt, när man blir äldre kan det vara så att man mer minns vad som hände för 40-50 år sedan än för tio minuter sedan.) På tal om gamlingar så presenteras en debatt mellan två av dem på baksidan av senaste Arbetarkommunen: Stefan Lindgren, Sverige, i match mot På Steigan, Norge, och diskussionen gällde om det ännu finns utrymme för reformer/reformism. Steigan är tveksam till det, och jag är böjd att hålla med. Men nu är det alldeles för mycket skrivet igen, dags att sätta punkt.