Medelklassens svanesång?

När man vill undersöka och förstå samtiden kan diverse tidningsartiklar vara av intresse, exempelvis när det handlar om 'medelklassen' och dess ångest. I skrivande stund är detta det näst mest lästa på DN:s nätsida. Säga vad man vill om 'medelklassen', men intresse för sig själv verkar den ha. Kan det ha något att göra med identitetsproblem? Inte nog med oro för jobb och karriär och diverse annat, till råga på allt kommer den där Reinfeldt och pratar om 'arbetare'! Var det inte det man inte skulle vara längre!?!

Den här hittade jag hos Birger Schlaug

Jag har flera gånger talat om att jag inte tror att medelklassen är någon särskild klass. Den som är väldigt intresserad av ämnet kan ju försöka läsa min magisteruppsats i historia just om klassidéer bland svenska tjänstemän, pdf-filen finns här. (Och uppsatsens framsida här.)

De som kallas 'medelklass' är i allmänhet personer som har hyggligt betalda jobb och visst inflytande på sitt arbete. Att de skulle sväva fritt i tillvaron, fria från kapitalister och arbetare, är fantasier. En del av dem bör nog dessutom betecknas som arbetare. En liten grupp har möjlighet att bli verkligen oberoende och hoppa över staketet till kapitalisterna. De flesta klarar aldrig av det. De får nöja sig med att vara bättre betalda knegare, lönearbetare, proletärer ... .

När den pågående fasen i den industriella revolutionen gör att många tidigare välbetalda arbeten rationaliseras bort eller exporteras upphävs klagorop över att 'medelklassen' vittrar bort. I den mån de här människorna får nya arbeten torde det vara sämre betalda. De glider utför och riskerar att hamna i trasproletariatet om det vill sig riktigt illa (i USA, här är vi inte riktigt i det läget ännu tror jag). Och egentligen räcker det ju med en störning i den individuella ekonomin för att det skall bli besvärligt - sjukdom, skilsmässa, arbetslöshet, dessa räntor som det tjatas om ... . Hörs det oljud i fjärran kan det vara 'medelklassens' svanesång.

Men det kan ju också vara intressant att i undersökningen jag inledningsvis nämnde väga in tyngre alster som inte bara handlar om bolånekollektivets själsplågor i ett samhälle som håller på att glida dem ur händerna. Ta det samhälle de lever i. Varför inte ta några ganska färska debattartiklar från Ny Teknik? En där ett par företrädare från Region Skåne klagar över tillståndet inom järnvägen. Eller det här nödropet om behov av renovering i miljonprogrammets lägenheter. Man kan se till sakinnehållet, strunta i vilka förslag som framförs (de är ju knappast revolutionerande) utan notera att det klagas och dessutom klagas ganska högljutt. Och detta av folk som väl inte med bästa vilja i världen kan tas som samhällsomdanare.  Vi har ju liknande klagomål inom vård, skola, omsorg och andra ställen där marknadsfundamentalisterna varit inne och petat de senaste årtiondena. Samhället är på glid, och som den första länken påpekar så tänker inte socialdemokraterna göra något åt det. Men finns det någon annan kraft som kan peka med hela handen? Någon som säger: "Skit i ångesten, nu ger vi oss på problemen och löser dom, vi har kunskaper och medel för att klara av det!" Var finns 'proletariatets parti' som kan föra framtidens talan?

(En not här: jag har vid ett flertal tillfällen hävdat att det är jäkligt konstigt att socialdemokraterna inte klarar av att göra praktisk politik av den borgerliga krisen med tanke på hur opinionerna i olika ämnen verkar se ut. Men å andra sidan, vad är de själva annat än borgare, även om en och annan trosviss medlem ännu spjärnar emot och viftar med en liten röd vimpel? Och även om de tycker sig ha vinden i ryggen nu så är det inte säkert att de klarar av nästa val. Det kan bli att återanvända den här bilden som jag tycker väl beskriver 'det gamla arbetarpartiets' tafflighet  i politiken:

Repris på Max Gustafsons klassiker alltså! Kan inte de där tomtarna helt enkelt lägga av. Vem behöver dem? [Här hördes visst en teaterviskning någonstans ifrån: "Kapitalet och den egna karriären behöver dem!"])

***

Det här inlägget började jag plita på i våras men blev inte färdig. Det är inte färdigt nu heller. Men är man ekonomisk slänger man inte bara gamla utkast. Man kan slänga dem vidare till eventuellt intresserade läsare. De inlägg som jag då tänkte länka till var dessa. En grej från Cornucopia?, nämligen denna. Och tre stycken från Björn Forsberg, nämligen denna, denna och denna. - Och kom ihåg, läser du tidningar och bloggar kommer du att hitta nytt material till den här undersökningen varenda dag! Den ångestridna medelklassen och dess oförmåga att handskas med samhälle i upplösning kommer vi inte ifrån så lätt!