Den nya syntesen - del tre

Tryck på etiketten 'Den nya syntesen' för att få upp tidigare publicerade avsnitt av Ulf Modins uppsats.

***

Det är intellektuella som sätter mänskor i rörelse. De kan till och med störta hela folk i avgrunden. Inga bär dock så föga ansvar för sina handlingar som de. Normala intellektuella vänder i tid, skrattar åt sina tidigare dumheter och är säkra på att den senaste uppfattningen är den sista. Eftersom de bildar ett väl sammanhållet skikt och den inbördes solidariteten är stark, vänder så gott som samtidigt, har eller kan nå positioner och håller ihop som ler och långhalm, är det svårt att komma åt dem. De vägrar som en man att ta ansvar för sina handlingar, skyller på andra, förnekar sin makt, säger när de byter linje att de egentligen tänkte själva redan tidigare och hyllar valspråket att man har rätt att ändra sig. Det kan ibland vara legitimt, men de ändrar sig alla på en gång beroende på hur vinden blåser och vem som är den senaste auktoriteten, som alltid är den sista. När de har svängt och hyllar den nya åsikten är de lika dryga som tidigare. Om de ser sin existens rasa hoppas de klara sig genom att be om nåd. 

Undantagen finns bland de få som hellre väljer fattigdomen än att sälja sin själ eller är ekonomiskt oberoende. Ett exempel på de förstnämnda är Karl Marx och på de senare min lärare i historia och modersmålet, Carl Kavaleff, som på sitt humoristiska sätt poängterade, att om han i morgon dag skulle avsättas från sitt ämbete, skulle detta inte det minsta påverka hans ekonomi. Därför kunde han säga vad han ville. 

Den amerikanske sociologen C Wright Mills kallade de intellektuella maktens horor. Endast ett fåtal är seriösa och självständiga tänkare, som frigör sig från auktoriteter och väger ord på guldvåg i medvetande om att vad de skriver kan få konsekvenser. Åtminstone förebilder har förmodligen alla. Frågan är inte om man skall vara auktoritär eller antiauktoritär utan hur man skall förhålla sig till auktoriteter. De "antiauktoritära" under 1960-talet följde slaviskt Adorno och Marcuse. De intellektuellas plikt är att ange en riktning och bär ansvar för följderna.

De flesta mänskor tar ställning utifrån vem som säger någonting. Vi tänker naturligtvis, men det hindrar ej att de flesta förlitar sig på auktoriteter. Mänskan är nämligen ett flockdjur, bygger därför hierarkier och följer sina ledare tills taket ramlar ned över dem, eller ett barn i rätt ögonblick säger att kejsaren saknar kläder. Antalet självständigt tänkande mänskor, de som bildar sig en uppfattning efter en noggrann analys av verkligheten, står emot grupptryck och har distans till auktoriteter, är tämligen litet. De som producerar ny kunskap är ännu färre. Det vanliga är att brodera på en auktoritet. Inte ens Goethe var självständig. Fryxell skrev, att Platon var stammen, Goethe grenen och Tegnér kvisten. 

I varje befolkning och inom varje samhällslager finns ett speciellt slags mänskor, opinionsbildarna. De övertygar de övriga om att en viss riktning är den rätta, eller att en person är framstående. De som vill en förändring förlitar sig på att det finns tänkande mänskor med bildning och auktoritet, vilka förstår dem och sprider deras idéer. Tyvärr finns det också obildade med auktoritet. Vilka som vinner beror på händelseutvecklingen och den allmänna bildningsnivån. När denna, som under de senaste årtiondena, sänks av systemet, vilket har intresse av att folk inte skall veta mer än de behöver för att kunna utföra sitt arbete, får obildningen övertaget. I Sverige har begåvade mänskor med karaktär sedan slutet av 1970-talet rensats ut ur näringslivet, statsapparaten, partierna, kommunerna, universiteten och media. I bästa fall får de behålla sitt arbete men kan ej avancera. De som inte vill anpassa sig till ett dekadent system kallas socialt inkompetenta.

De som är mest beroende av auktoriteter hävdar i sten att de självständigt har kommit fram till sin uppfattning. Exempelvis har stor en majoritet av svenskarna insett att världens vackraste språk är engelskan, att världens enda betydande städer är Stockholm, London och New York, åtminstone London och New York, och att man skall apa efter allt anglosachsiskt. Kommer någonting från England eller USA, har det sagts i Rapport och stått i Dagens Nyheter, vet de vad man skall tycka. 

Få mänskor kommer via en rationell bedömning fram till en världsåskådning. De flesta präglas redan i hemmet och i ideologin i hemmet finns i regel den överideologi som sanktioneras av systemet och trummas in i mänskor från daghem till universitet. Att befria sig från en prägling är oerhört svårt och smärtsamt. Ett brott sker endast i samband med att individen eller gruppen genomgår en djup kris. Marginalväljarna, som är de minst bildade i valmanskåren, tar ställning efter att ha studerat exempelvis en politikers val av kläder eller skäggbotten. De avgör i normalfallet valutgången. Exempelvis blev Kennedy president därför att USAs marginalväljare ratade den intellektuellt överlägsne Nixon på grund av hans mörka skäggbotten, som framträdde tydligt i TV.