Detta kan knytas till vad Kadhammar skriver om läskunnighet i Aftonlövet. I kunskapssamhället har läsförmågan gått förlorad hävdar han. Hans exempel är uselt skrivna historieuppsatser på universitetsnivå, så det bör gälla skrivförmågan också, och förmågan att uttrycka logiskt begripliga sammanhang. En del verkar skriva som krattor. (För övrigt en sak jag märkte här och där när jag på äldre dagar gick högskolekurser i början av detta årtusende.)
Ett intressant påstående i artikeln är att nivån sjunker trots att inslaget av studenter från arbetarklass också sjunkit, och att invandrarna inte spelar någon roll i sammanhanget. (Min misstanke: de invandrare som tar sig in på högskoleutbildning klarar svenska mycket bättre än mången 'sverigevän'.) Högskolan blir i viss utsträckning en uppsamlingsplats för ungdom som inte kan hitta något arbete utan får försöka studera någonting i stället. Då kan det ju inte bli ämnen som kräver rediga kunskaper från gymnasiet, som matematik, utan kanske historia det det kan vara lättare att slingra sig fram. Fast egentligen är historia ett krävande ämne, det kräver förmåga att sätta sig in i och kritiskt granska stora underlag, det kan kräva språkkunskaper beroende av vad man sysslar med. Jag skulle nog säga att vad det gäller kritisk inställning är historia på högskolenivå mer krävande än nationalekonomi. Och nationalekonomstudenterna skrev ibland ganska illa de också ...
Alla samhällen är kunskapssamhällen (utan kunskap inget samhälle), men frågan är vilka kunskaper som är viktiga i en given situation, och hur de förmedlas. Problemet idag är elektroniken som vid en första anblick ger enorma mängder information snabbt - men var tar djup och sammanhang vägen?
För att ta ett exempel från min egen tillvaro: när jag började på Det Stora Industriföretaget så sköttes det mesta manuellt. Det fanns en datamaskin som levererade en trave datalistor en gång i månaden, i övrigt inget. Sedan kom modernare datorer, terminaler som gjorde att man snabbare kunde komma åt information, och snart efter det persondatorer. Jag fick ett starkt intryck av att de som hade grundkunskaper från 'fördatorisk tid' hade lättare att använda det nya informationsflödet än de som kom in direkt till terminaler och persondatorer. De som varit med längre hade djupare kunskaper om vad som fanns bakom ytan av information.
Där har vi nog en del av bakgrunden. Ungdomar som vant sig vid snabba nedslag här och där på nätet, och att klippa och klistra från nätsidor utan att fundera så mycket på vad man klipper ut, kommer att få det svårt om man kräver att de skall prestera något sammanhängande och begripligt. Kanske det är en fråga om tid, att så småningom kommer de flesta att lära sig att hantera ett informationsflöde som närmast ser ut som en tsunami. Eller också leder det till en intellektuell krasch. Eller om det är en återgång till hur det var tidigare. Kadhammar citerar historikern Maria Ågren:
Det är en uppenbar risk att vi är på väg in i ett nytt elitsamhälle där en minoritet har kunskap och behärskar skriftspråket, säger Maria Ågren.
– Historiskt har vi alltid haft eliter som kontrollerat samhällets materiella och kunskapsmässiga resurser. Kanske var 1960- och 70-talens breda bildning bara en historisk parentes.
Och det låter ju inte så kul ur demokratisk synvinkel. En historisk parentes ...? Och detta samtidigt som det pratas om att lägga till ytterligare ett år i skolan! Vad har vi överhuvud taget skolan till, är det en förvaringsanstalt så att ungdomar inte bara är ute och driver och ställer till ohägn och sprider felstavat klotter omkring sig?
 |
| Detta har ingen anknytning till bloggposten, tror jag. |
Här är ett par som säger emot men som själva får mothugg. Intressant debatt. Jag har för övrigt haft bakgrunden uppe tidigare på bloggen här om jag minns rätt. Och länkarna ovan hittade jag via Anna Trobergs twitterflöde. Det är sådant twitter är bra för: länkar till texter som är längre än 140 tecken!
Det här med 60- och 70-talen var märkligt. Redan nån gång strax efter skrev Jan Myrdal en artikel om folkkulturen i Sverige och påpekade därvid att så komplicerade texter som man kunde läsa i arbetarpressen i början av 1900-talet skulle det numera (alltså 80-talet) inte ens gå att presentera på universitetsnivå.
SvaraRaderaSamma sak läste jag också senare i en artikel av en gammal socialdemokrat vars namn jag inte har tillgång till här på jobbet. I början av 1900-talet fick man verkligen anstränga sig kunskapsmässigt för att komma nånstans inom folkrörelserna.
Och det gjorde folk. Helt enkelt för att de strävade efter att ta över makten, och det kunde man inte göra utan att vara minst lika kunnig som det sittande byket.
Idag finns få med dom ambitionerna, och resultatet blir därefter.
Men alltså, högskolan började ta en ny form redan på 90-talet. De som bedömer studenterna är gamla stötar som läste vid universitet på den tiden långt innan 90-talet, då det gick att få ett jobb som ung efter gymnasium eller till och med grundskola. Den högskolan finns inte, den högskolan där det var de få, de kallade som läste de olika ämnena, särskilt de ämnen som på sin höjd hade en karriär inom akademin som framtidsutsikter. Det var motiverade studenter som hade kämpat för att komma till universitetet, som brann för ett visst ämne.
SvaraRaderaSå såg det inte ut för vår generation, den högskolan och det universitetet finns inte längre. Högskola är något som folk numera känner sig tvingade till, de vill egentligen bara ha ett jobb men sitter av tiden på ett universitet. De studiemotiverade hamnar inom de ämnen där det finns breda karriärmöjligheter. De följer trenden för även de studiemotiverade måste tänka på framtiden idag. De fantaster man träffar på universitet, de hör till undantagen numera, de är förmodligen inte färre än vad de "kallade" var förr, de har bara spätts ut rejält.
Förmodligen har de flesta inte några svåra skrivproblem, de har motivationsproblem. De jag undervisade kan jag säga att de svagbegåvade var ändå undantag, visst fanns det folk med genuina inlärningsproblem, personer som hade svårt att förstå skrivna instruktioner och ställde till besvär. Men de allra flesta av de lågpresterande studenter jag hade saknade inte förmågan alls, jag försökte engagera dem, jag jagade dem med deras uppgifter och valde att se potentialen även i dessa studenter. Men det är svårt att motivera folk när man har djupa kunskaper om dem som person, när det gäller folk man har en mycket tillfällig relation med blir det nästan omöjligt att nå dem. Många jobbade extra för att klara av hyr och vad de nu lägger pengar på, för dessa var det ofta viktigare att sköta jobbet än sköta skolan, skolan blev lidande av att de var tvugna att jobba. Det var tragiskt att se begåvade studenter som pressades så hårt mellan skola och arbete att de inte längre klarade skolan.
Nej, vi tillhör alla sämre generationer, den bästa generationen är den som är ung nu. Detta är inget nytt under solen och har mest med gamla gubbars selektiva minne att göra.
Martin: det handlade alltså om motivation både på högskolan och inom folkrörelserna. Motivation skapar underverk, finns den inte kan den inte ersättas med nåt annat.
SvaraRaderaVi lever i en kondratiev b-fas då egentligen ingen är motiverad till någonting.
Bra inlägg! Själv tror jag att samhället i framtiden kommer att bli ett ytlighetssamhälle där folk inte begriper orsak och verkan till det som händer runt omkring dem.
SvaraRaderaGå in på närmsta bibliotek, vilka är där och lånar böcker? Män eller kvinnor? Vilka kan sedan argumentera hemma vid köksbordet? Vilka är språkligt överlägsna, vilka får stryk när argumenten tryter?
Att läsa är viktigt, inte minst för att det är en förutsättning för att kunna skriva.
Hurra för kabel- och satellit-tv. :-)
Vad behövs det för motivation om man bara vill bli kändis utan ansträngande förstudier? Alternativt om man har en otrevlig känsla redan från början om man är chanslös i sitt framtida liv? - Det handlar om att bygga upp självkänsla och framtidstro, men den detaljen är svår i ett samhälle som faller sönder och där pessimisterna får rätt när de värderar sin framtid.
SvaraRaderaBjörn,
SvaraRaderamotivation är egentligen en sån där postmodern sak som tillskrivs närmast övernaturlig förmåga. Men när det gäller saker man styr över själv, som att tillskansa sig egen kunskap, då är det ypperligt. Tillsammans med ett agerande i en riktning är det ypperligt.
Men det är inte en egenskap som får bukt med arbetslöshet och sjukdom så som de postmoderna högerpartierna tror. (Varför är de de mest postmoderna partierna? För att de inte har någon egen politik längre, den svenska modellen, den socialdemokratiska tanken att alla skall ha mat för dagen och tak över huvudet, skola och sjukvård omfamnas universiellt av närmast alla partier i europa. När högern blivit sossar så får de hitta postmoderna anledningar till deras existens.)