... har kartlagt den totala skuldsättningen i den industrialiserade delen av världen, alltså inklusive både offentliga och privata skulder, och kommit fram till att skuldsättningen mer än tredubblats på 20 år. Och nu är högre än den varit på 200 år. Det innebär, att både den offentliga och den privata sektorn tvingas betala av på lån istället för att investera. Och tillväxten uteblir.Att stora skuldkriser bara kan lösas genom stora skuldavskrivningar visste redan härskarna i Babylonien för 3600 år sedan. Samt i Aten för 2600 år sedan. Men jag har ett par kommentarer ytterligare till detta.
Det finns ingen annan möjlighet än att skriva av en stor del av de skulderna om världsekonomin ska komma på fötter igen, skriver Reinhart och Rogoff. Och det kommer att krävas mycket större avskrivningar än som någonsin diskuterats i den politisk-ekonomiska debatten.
De pekar särskilt ut de svagare länderna inom eurozonen som starkt hjälpbehövande. Och skriver att västvärlden lever i ett stadium av kollektiv minnesförlust. Det är ren inbillning att tro att västländer inte kommer att tvingas till skuldnedskrivningar, åtstramningar, hög inflation och finansiell repression, skriver författarna, som ekonomiskt havererade utvecklingsländer har utsatts för.
Problemen finns för en offentlig sektor som tvingas finansiera mycket av sina uppgifter via lån. Med stigande ränteskulder minskar utrymmet för att göra vettiga saker i stället. Problemet är inte olöslig, men det kräver en statlig politik som är uppbyggd på egen valuta och arbetsgaranti. Jag har skrivit om det tidigare och kan förväntas återkomma i ämnet. Enda skälet till att den politiken inte redan genomförts förefaller vara att den strider mot den 'teoklassiska' nationalekonomins dogmer att staten inte kan göra något vettigt.
Vad det gäller privat sektor är det mindre troligt att räntor och amorteringar är huvudproblemet, i alla fall inte för de större företagen. Vad de gör är avhängigt av hur mycket vinst de vill plocka ut. Är vinstnivån för låg i den reala sektorn, där verkliga varor och tjänster produceras, ägnar de sig åt spekulation eller ligger helt enkelt på sina fonder. Med andra ord kan det vara så att de tunga företagen i världsekonomin snarare kan vara utlånare än lånare - de kan exempelvis köpa stats- kommun- och andra offentliga obligationer och därmed förvandla offenliga skatteintäkter till privata ränteinkomster. Baksidan av detta är en kollapsande offentlig sektor på många håll. (För små lokala företag kan läget givetvis vara mycket annorlunda vad det gäller skuldsättning och möjligheten att över huvud taget få lån.)
 |
| Kris för euron |
Men så var det det där med "finansiell repression" som lämnas oförklarat. Jag gick till grunddokumentet sidan 6, och där ser vi vad som avses.
Och där ser vi var faran ligger. Ungefär som man kan ha misstänkt sedan länge: när stora fonder byggs upp kan man ge sig phan på att det kommer någon och vill sno dem! Vi som är lite äldre och hann tjäna in full ATP hann ju se hur den krympte ihop till en liten skvätt, exempelvis, men att knycka pensionsfonder är väl en internationell tendens. Andra "bundna inhemska åskådare" kan vara bankinsättningar, med andra ord att man klämmer till med extraskatter på sparande.Var det inte det man gjorde på Cypern för ett tag sedan?“Financial repression” includes directed lending to government by captive domestic audiences (such as pension funds), explicit or implicit caps on interest rates, regulation of cross-border capital movements, and generally a tighter connection between government and banks.
Att sätta stopp för stöld av pensionsfonder för att betala andras skulder borde vara en första rangens politisk stridsfråga. Undrar om det finns något parti i Sverige, eller ens pensionärsorganisationer, som har ryggrad nog att ryta till?
Jag avstår från att gå in på debatten om vad pengar 'egentligen' är, även om det är intressant när man diskuterar skulder och vad lån är. Jag får en vision av vildögda visionärer som stormar fram och skriker "alla pengar är skuld", eller förklarar att bankerna skapar pengar alternativt inte alls skapar pengar utan bara luft. Det kanske får bli en annan bloggpost. Detta även om det är en intressant aspekt att om bankerna inte lånar ut något på riktigt när de skapar ett konto åt bolåneslaven så skulle den senare egentligen inte behöva betala tillbaka något. (Fast då borde väl bostadsrättsköpet också annulleras, eller ...?)
Det är väl så, har jag för mig, att alla mellanperioder mellan de stora investeringarna i industrisamhällets historia har kännetecknats av spekulation och pyramidspel.
SvaraRaderaAlltså: före de stora investeringarna i textilmaskiner i slutet av 1700-talet. Mellan dessa investeringar och investeringarna i järnvägar i mitten av 1800-talet. Mellan dessa och investeringarna i stål och elektricitet i slutet av 1800-talet. Samt mellan dessa och investerigarna i massbilism och hushållsmaskiner i mitten av 1900-talet.
Och så nu igen.
Problemet är att det inte finns något stort investeringsprogram. Och skälet till detta är att det inte finns nån stark folkrörelsemobilisering som skrämmer de styrande att göra detta. Vilket det fanns när de ovan nämnda investeringsvågorna drog igång. Se http://www.folkrorelser.org/blogg/2011/12/10/hur-folkrorelser-tvingar-makten-att-bli-serios/
Beträffande pengar misstänker jag också att de bara är en social konvention. Men detta saknar betydelse så länge det bara är överklassens tyckanden som betyder något.
Skulle det finnas lönsamma investeringar i stor skala skulle det väl investeras vare sig folk trycker på eller inte. Det intressanta är att datorrevolutionen inte verkar ha samma inverkan vad det gäller investeringsviljan som bilar, el, ånga och liknande tidigare. Omkring 1900 kunde var och var annan vagnmakare eller cykelverkstad börja tillverka bilar, men idag omvandlas knappast korvkioskerna till datorproducenter. Kan det vara så att datoriseringen, trots att den är så oerhört omfattande, förstör mer produktivt arbete än vad den skapar?
SvaraRaderaPoängen är att ingen stor ombyggnad av samhället av det slag som jag gav exempel på kan börja på kapitalistiskt initiativ. Det kräver statliga beslut - både för att skapa nya institutioner och för att se till att pengarna går dit och inte till spekulation.
SvaraRaderaSpekulation är alltid lättare än produktion och kräver mindre arbete av kapitalisten. Det är därför defaultläget. Något annat kräver politiska beslut.
Och om politiken handhas av överklassen ensam sker det inte. Det finns ingen anledning för den att gå ifrån spekulanternas lätta liv - utom en folklig mobilisering av det slag jag skriver om i länken.
Exvis finns det inte ett enda land som har gått från fattigdom till rikedom utan en omfattande industripolitik. Kapitalister investerar inte i industri om dom kan slippa, de föredrar papper.
Ha-joon Cang skriver om hur sydkorea startade den varvsindustri som slog ut den svenska i boken 23 things they don't tell you about capitalism. Landets diktator kallade till sig sydkoreas rikaste, som var i textilbranchen och beordrade honom att börja bygga skepp. Diktatorn lovade statliga garantier i en långsiktig plan. Men det som verkligen tog skruv var att han talade om för affärsmannen att det skulle bli otrevligt om han inte gjorde som han blev tillsagd. Till saken hör att Korea varken har järnmalm eller kol. Inte ens ekonomerna på världsbanken ville låna ut till projektet.
SvaraRaderaChang är en lisande analytiker, rekommenderar boken skarpt!
SvaraRaderaFan, lysande ska det vara. Kan du rätta, Björn?
SvaraRaderaJo, jag har förstått att industrialiseringen av Sydkorea var en operation som drevs uppifrån av militär och storkapital i samverkan. Samtidigt kan man misstänka att koreanerna, just för att de lärt sig så fort och framgångsrikt, skrämmer omvärlden och gör att det gärna sätts käppar i hjulet för en eventuell återförening. Med nord och syd samverkande så skulle ju råvarusituationen i syd och matvaruförsörjningen i nord vara garanterade.
SvaraRaderaDet Sverige lärde sig av detta var tydligen att staten inte ska bedriva industripolitik… Problemet var snarare att den koreanska staten en fungerande strategi. I Sverige satt genierna från Centerpartiet vid rodret men räckte inte helt och hållet. Ingen tycks ha åkt till Sydkorea för att ta reda på hur de plötsligt kunde konkurrera ut Sverige.
SvaraRaderaJan, tyvärr kan jag inte komma åt texten i kommentarer: det är antingen släppa igenom eller radera som gäller. Men jag antar att läsarna förstår att du inte menade exempelvis 'lismande'!
SvaraRaderaPierre, det är frågan om inte Nils G Åsling blev orättvist kritiserad vad det gällde industrikrisen - inklusive varv - under hans ministertid. Samma sak hände ju över hela Västeuropa, när varv, stål- och järnverk och annan industri fick smörj av asiaterna. Överallt visade sig de stater som byggt upp under efterkrigstiden vara oförmögna att ta hand om den nya situationen, och det hände innan nyliberalismen slagit igenom ordentligt, som jag uppfattar det.
Det är ifs riktigt att problemet var större än Åslund och att det hände i fler länder. Men bara för att en statlig politik inte fungerar bör man dra slutsatsen att staten inte ska bedriva en aktiv näringspolitik. Det handlar mer om hur och vad man gör än att man gör. Koreanerna hade fortfarande mest tillverkat kläder utan statlig industripolitik.
SvaraRaderaChang har också beskrivit hur Sverige tog sig in i det kapitalistiska smörhålet med exakt samma metoder som Östasien använde - fast 150 år tidigare eller så. Se t.ex. http://www.ilocarib.org.tt/trade/documents/economic_policies/SRtrade2003.pdf
SvaraRaderaMen det är väl alltid pinsamt att påminna sig var familjeförmögenheten kommer från...
Ytterst handlar pensionerna ändå om fördelning av de reala resurser som finns tillgängliga då. Det behövs inga fonder, lika lite som det behövs till andra gemensamma åtaganden som förväntas fungerar också i framtiden. ATP var ett "Pay as you go" system, när det skapades hade vi riktig full sysselsättning och man var rädd för överhettning när folk skulle spara mindre och konsumerade mer. Fonderna skulle dra in köpkraft.
SvaraRaderaFinns inte de reala resurserna kan inga fonder i värden göra konsumtionen möjlig för pensionärerna.
Vad som borde skrämma kommande pensionärer är att/om man avstår investeringar för en produktivare framtid (en krympande aktiv arbetskraft kan producera mer) för att man ska sk spara ihop (fiat-slantar skapade ur tomma intet) i finansiella bokföringskolumner, typ pensionsfonder.
Än mer borde det skrämma de nämnda att/om man inte investerar i de unga som ska producera det smör, potatisar och sjukvård som kommande pensionärer förväntar sig att konsumera mot uppvisande av kontrakt (fonder) skrivna med en helt annan generation än den då aktiva. De då aktiva kanske frågar pensionärerna varför de var för åtstramning som skapade ungdomsarbetslöshet mm, det förstår ni väl att de där kontrakten var skrivna i en annan tid och vi aktiva har nog med att föda oss själv i det samhälle ni skapade.
Ja, det vore bra om man kunde banka in i skallen på folk att pengar INTE automatiskt är lika med användbara resurser. Koncentrationen på pengar skadar uppenbarligen ansträningningarna att ha resurser som vi kan leva på framöver, men man måste tänka lite längre än näsan räcker för att förstå det.
SvaraRadera
SvaraRaderaEtt av problemen för den svenska varvsindustrin var att man satt i långa dollarkontrakt och dollarn devalverades i den omfattande valutaturbulensen på 70-talet, Breton Woods fall mm. Klart att det var svårt att konkurrera med typ det statskapitalistiska Sydkorea som närmast var en diktatur som såg till sitt nationella intresse. Alla subventionerade sina varv i den svaga konjunkturen, inte minst Sydkorea. Sverige var minst uthållig i detta, tex Sydkorea, Tyskland, Holland var uthålligare. Sydkorea har hela tiden subventionerat och skyddat sina varv, de har väl sett dem av nationellt intresse att ha. men en så stor omställning hade kostat hur den än skett, att det blivit billigare att inte subventionera en tid är nog inte troligt. Svensk industri omstrukturerades och exporten fortsatte att öka och alla de nämnda länderna är knappt ens i närheten av Sverige som exportnation räknat export per capita och än mindre exportöverskott per capita. Men det kanske inte hade varit fel att behålla en del specialvarv, men man satsade på bilindustri istället, som hade starka lobbyister typ Gyllenhammar. Redan i skiftet 80/90-tal insåg de svenska kapitalisterna att bilar inte längre var en framtidsbransch och sålde ut.
Onödigt snabba produktionsnedläggningar i Sverige, med hjälp av uteblivet statligt stöd har väl också med att man från styrande håll trott och alltjämt tror på att kreativ förstörelse är en existerande verklig kraft.
SvaraRaderaI linje med den tron har man skapat regelverk som gör det hyfsat billigt och enkelt att lägga ner t.o.m. välfungerande vinstgivande verksamhet.
Märkligt nog tycks det gå bra att bygga fartyg i Japan, som väl torde ha ungefär våra löner - de stod för 18% av totalen 2012. Kina stod för 45% och Sydkorea (heller inget låglöneland) för 29%. EU stod för 1%.
SvaraRaderaKälla http://en.wikipedia.org/wiki/Shipbuilding#Present_day_shipbuilding
Men ostasiaterna har ju inte vår klockartro på marknaden; de "bygger landet" (som man sa i Sverige på 30-talet) och marknaden får underordna sig.
"Kreativ förstörelse" sågs ju som en väldigt framgångsrik politik under efterkrigstidens guldår. Olönsamma industrier lades ner till förmån för lönsamma, småjordbruken sopades bort till förmån för större enheter. Sammantaget så sköt produktivitet, vinster och levnadsstandard i höjden. Frågan är om det var så lyckat att fortsätta med det tänkandet när tiderna började se annorlunda ut, från 70-talet. Men det är ju svårt att lägga om en väl förankrad kurs. Och för bara något år sedan trodde Reinfelt att all svensk industri skickats till utlandet, vilket väl skulle betyda att det kreativa förstörandet drivits till sin yttersta spets. Lyckligtvis hade han fel. Men jag tror att Mao påpekade att det gäller att inte vara bra på att riva ner, man måste vara bra på att bygga upp också. Och där är det illa i Sverige idag.
SvaraRaderaDet är lätt att bortse från "kreativ" när man talar om "kreativ förstörelse". Att ersätta något med något som är bättre kan aldrig vara fel.
SvaraRaderaEfterkrigstidens kreativa förstörelse handlade till stor del om att införa stordrift. Sånt fungerade alldeles utmärkt inom industrin, sämre inom jordbruket. Dagens okreativa förstörelse handlar mer om att ersätta produktion med spekulation och pyramidspel, vilket gagnar ett ytterst litet fåtal...
Tyvärr är det inte heller samma människor som går från att bygga båtar till att tillverka dataspel, läkemedel eller vilken bransch som nu ska ersätta den gamla. Vissa personer med avancerade yrkeskunskaper hittar aldrig mer ett hyfsat jobb efter att man skrotat en hel bransch.
SvaraRaderaFinns det lite koppling mellan gamla och nya arbeten kan det fungera. L M Ericsson skolade om gamla elektromekaniska konstruktörer till AXE-konstruktörer på 70-talet, och det gick bra. Sedan fanns ju massvis av manuella arbeten som försvann i fabrikerna och inte kan återupplivas. Läkemedel är ett fall där kunskaper förmodligen slösas bort om kunniga forskare och laboratoriemänniskor inte kan hitta nya likartade arbeten.
SvaraRadera