Kan imperialister hålla sams?

När man funderar över Ukrainakrisen och andra kriser på senare år (som Libyen och Syrien) kan det vara värt att titta vad Lenin skriver:

Karakteristiskt för imperialismen är just dess strävan efter att annektera inte blott agrarområden utan även högt utvecklade industriområden (Tysklands lystnad efter Belgien, Frankrikes efter Lothringen). Att delningen av världen redan fullbordats tvingar nämligen för det första staterna att vid en nyuppdelning sträcka händerna efter alla slags områden, och för det andra är det betecknande för imperialismen att ett fåtal stormakter tävlar om hegemonin, d.v.s. strävar efter att bemäktiga sig områden inte så mycket direkt för sig själva som för att försvaga motståndaren och undergräva hans hegemoni …

Slutet på citatet verkar passa bra på Ukrainakrisen. Staterna som ingår i USA:s lag klarar sig alldeles utmärkt utan Ukraina, men vill man pressa tillbaka Ryssland är det ett måste att kontrollera detta land. Om lag USA misslyckas med det har man framöver ett Ryssland som inte är svagare, men kanske starkare än tidigare. Och själv har man tappat styrka och prestige. Detta betyder inte att kontrollen över naturresurser och industri är oväsentliga i den här krisen, men de verkar inte vara avgörande. Det handlar om makt, om inflytandesfärer.

Skulle man inte kunna tänka sig ett imperialistiskt förbund som omfattar alla betydande makter och som samarbetar och lägger hela jorden under sig? Teoretiskt är det möjligt. Men praktiskt? - Det första Gulfkriget mot Irak var en sådan stor koalition, den påminde om hur de samarbetande stormakter slog ner Kina år 1900. (Det var styrkor från USA, Japan, Ryssland, England, Frankrike, Italien, Portugal och Österrike som samverkade.) Men vi vet också att stormakternas förbund från 1900 sprack genom första världskriget 1914. Jag gjorde reflexionen att koalitionen mot Irak skulle kunna gå samma väg. Och nu är vi där, nästan. 

Här har vi ytterligare citat från Lenin om möjligheter för imperialister att samarbeta. Det fanns sådana teorier i början av 1900-talet:

Låt oss anta, att samtliga imperialistiska makter ingår ett förbund i avsikt att "fredligt" dela de nämnda asiatiska länderna - detta vore ett "internationellt förenat finanskapital". I det 20:e århundradets historia har vi faktiskt exempel på sådana förbund, t.ex. stormakternas förhållande till Kina. Frågan är, om det vore "tänkbart" att antaga, att sådana förbund - under förutsättning av kapitalismens fortsatta bestånd ... kunde bli långvariga? Att de skulle utesluta slitningar, konflikter och kamp i alla möjliga och tänkbara former?

Det är tillräckligt att klart uppställa denna fråga för att förstå, att svaret inte kan bli annat än nekande. Ty under kapitalismen kan man inte tänka sig någon annan grund för fördelningen av intresse- och inflytelsesfärer, kolonier o.s.v. än styrkan hos dem som deltar i delningen, nämligen deras styrka allmänt-ekonomiskt, finansiellt, militärt o.s.v. Men styrkan förändras olika hos dem som deltar i denna delning, ty en likmässig utveckling av enskilda företag, truster, industrigrenar och länder kan inte förekomma under kapitalismen. För ett halvt århundrade sedan var Tyskland en ynklig obetydlighet, om man jämför dess kapitalistiska styrka med det dåvarande Englands; likadant förhöll det sig med Japan i förhållande till Ryssland. Är det "tänkbart" att anta, att styrkeförhållandet mellan de imperialistiska makterna under tio, tjugo år förblir oförändrat? Det är absolut otänkbart.

I den kapitalistiska verkligheten... är därför "interimperialistiska" eller "ultraimperialistiska" förbund - oavsett i vilken form de slutes, vare sig det är i form av en imperialistisk koalition mot en annan imperialistisk koalition eller i form av ett allmänt förbund omfattande alla imperialistiska makter - ofrånkomligen endast "andhämtningspauser" mellan krigen. Fredsförbunden förbereder krigen och uppstår i sin tur som en följd av krig, fredsförbunden och krigen betingar varandra, ger upphov till de växlande formerna i den fredliga och den icke-fredliga kampen på en och samma grundval, nämligen världshushållningens och världspolitikens imperialistiska förbindelser och relationer.

Man kanske kan säga att förbund av makter har en chef, men att det ständigt finns utmanare som är missnöjda med sin position. Ett tag var England 'herre på täppan'. Under en ganska kort tid har USA kunnat dominera och diktera villkoren. Men nu ifrågasätts chefen alltmer. Det är en historisk ironi att kapitalismens seger i Ryssland och Kina skapat nya tuffa motståndare som inte finner sig i att vara underordnade.

Citaten ovan kommer från Lenins Imperialismen som kapitalismens högsta stadium. Notera 'högsta', inte sista. Jag har inte sett någon spekulera om hur en efterimperialistisk kapitalism kan se ut. Kan man tänka sig en sådan? - Jag vet inte. Lenin igen:

Monopol, oligarki, strävan efter herravälde i stället för strävan efter frihet, ett fåtal av de rikaste eller mäktigaste nationernas exploaterande av ett allt större antal små eller svaga nationer - allt detta har alstrat de imperialismens kännetecken, vilka gör, att vi karakteriserar den som en parasitär eller ruttnande kapitalism. Allt mera utpräglat framträder skapandet av "rentiärstaten", ockrarstaten - vars bourgeoisi i allt högre grad lever av kapitalexport och "kupongklippning" - som en av imperialismens tendenser. Det vore ett misstag att tro, att denna tendens till förruttnelse skulle utesluta en snabb tillväxt av kapitalismen. Nej, enskilda industrigrenar, enskilda skikt av bourgeoisin, enskilda länder uppenbarar under imperialismens epok med större eller mindre styrka än den ena, än den andra av dessa tendenser. I stort sett utvecklas kapitalismen ojämförligt mycket snabbare än förut, men denna utveckling blir inte endast i allmänhet allt mera olikmässig, utan olikmässigheten yttrar sig bl.a. även i de mest kapitalstarka ländernas förruttnande (England).

Alltså: kapitalismen som system ruttnar, blir parasitär, samtidigt som delar av den kan fortsätta att utvecklas kraftigt. Denna ojämna utveckling gör att systemet blir instabilt och att olika maktgrupper försöker trampa ner varandra för att inte gå under i konkurrensen. I värsta fall blir det krig.

Frågan är om det går att backa ut ur imperialismen men ändå behålla systemet? En del människor drömmer om det och vill ha tillbaka en gammaldags 'hederlig' kapitalism utan vansinnesspekulationer. Jag undrar om det är praktiskt möjligt. Drar man ur proppen för imperialismen är nog hela systemet i spillror och måste återuppbyggas på nya grunder.