 |
| Denna lapp delade en vitskäggig anarkist-farbror ut vid syndikalisternas demonstrationen på Första maj. Hm, Bakunin, den där ryske anarkistäventyrarfiguren som försökte trassla till det för Marx ... |
Hur skulle arbetarrörelsen i Europa organisera sig under andra hälften av 1800-talet? Det fanns två motsatta huvudlinjer:
Den främsta konflikten var huruvida arbetarrörelsen borde organisera alla som delade rörelsens målsättning eller bara de som aktivt verkade för den. Huruvida man skulle bygga upp permanenta massorganisationer eller organisationer för de militanta.
De som hävdade den första ståndpunkten, och som senare skulle kallas socialdemokrater, menade att det dels var det bästa sättet att mobilisera folk, dels det bästa sättet att sätta tryck bakom orden.
Motparten, som senare kom att kallas anarkister, hävdade att massorganisering ofrånkomligen leder till byråkratisering, till att anställda funktionärer tar över organisationerna och stryper deras verksamhet.
Båda visade sig få rätt.
(Från Jan Wiklund Demokratins bärare. Det globala folkrörelsesystemet, s. 174.)
Jo, byråkratisering och arbete för organisationen snarare än organisationens mål är det man hamnar i.
SvaraRaderaMen vi skulle med IT kanske kunna bygga maskiner som är revolutionen behjälplig utan att binda folk till att arbeta för maskinens intressen.
Man ser ju hur socialdemokraterna helt degenererat till att tro att kampen för det nya samhället sker på den kapitalistiska arenan, sossarna går nu for med Swedbank, Folksam och COOP, organisationer som nu styrs av tillväxttänkande nötter så som Anders Sundström. Men om arbetarrörelsen tävlar om att vara minst lika bra kapitalister som kapitalisterna, då finns det inte längre något som skiljer dem från fienden.
Anarkisterna blir ofta organiserade emot något. De är emot kapitalism, de är emot det ena med det tredje, är väldigt aktiva i att protestera mot det ena och det tredje. Men då hamnar man i en punkt där man försvarar den borgliga demokratin, man gör aktioner för att förbättra den borgliga demokratin, man hamnar i ett handlingsmönster som medför att man i praktiken ser ett nytt samhälle som en serie kvantitativa förbättringar av den borgliga demokratin, då skiljer man sig inte stort från fienden, som menar att om bara kapitalismen får härja ohämmat så kommer alla få det bättre och samhället kommer bli friare.
Alla institutioner behöver kanske en dos Mao. Den eviga revolutionen, man måste städa i de egna organisationerna och finna nya vägar med jämna mellanrum.
Tillägg, blev lite fel:
SvaraRadera"Men då hamnar man i en punkt där man försvarar den borgliga demokratin, man gör aktioner för att förbättra den borgliga demokratin, man hamnar i ett handlingsmönster som medför att man i praktiken ser ett nytt samhälle som en serie kvantitativa förbättringar av den borgliga demokratin, då skiljer man sig inte stort från fienden, som menar att om bara kapitalismen får härja ohämmat så kommer alla få det bättre och samhället kommer bli friare."
Bör lyda:
Men då hamnar man i en punkt där man försvarar den borgliga demokratin, man gör aktioner för att förbättra den borgliga demokratin, man hamnar i ett handlingsmönster som medför att man i praktiken ser ett nytt samhälle som en serie kvantitativa förbättringar av den borgliga demokratin, då skiljer man sig inte stort från fienden, som menar att om bara kapitalismen får härja ohämmat så kommer alla få det bättre, folk får det bättre och bättre och till slut, nån gång i framtiden(oklart hur många generationer) har vi det goda samhället.
Jag tänkte faktiskt på gamle ordföranden Mao och idén om återkommande kulturrevolutioner när jag skrev det här!
SvaraRaderaBjörn: även den i Sverige och världen totalt okände folkrörelseforskaren Veit Michael Bader föreslår något liknande: att funktionärernas verksamhetsfält begränsas kraftigt (till det tråkiga och byråkratiska, får man förmoda) och att det finns organisering på tvärs.
SvaraRaderaDet senare är man hyggligt bra på i Frankrike. Jag minns att salig Nicholas Busch (från Festung Europa) berättade om ett besök hos en sydfransk bekant som var aktiv i något fack. Det lokala facket inkallade på eget bevåg ett riksomfattande möte som beslöt gå i strejk. Sen faxade man (detta var före eposten) förbundskansliet i Paris och meddelade beslutet, jämte en uppmaning till förbundet att ställa upp om man hade lust.
Martin: Det där är en manikeisk missuppfattning. Alla kvalitativa språng handlar om kvantiteter hit och dit. Sen gäller det bara att se vad som betyder något och vad som inte gör det. Vilka kompromisser som står för ordentliga segrar och vilka som är så tomma att de i praktiken inte betyder något alls.
SvaraRaderaJan,
SvaraRaderaden kvantitativa förskjutningen längs en skala motsägs av den vetenskapliga utvecklingens historia. Jag vill mena att det även motsägs av arbetets utvecklings historia. Det är lite "kvantitet är en kvalitet i sig", över det. Att tala om kvantitativa förbättringar, som vägen fram, det är att utropa utopin här och nu, bara lite finjusterinar som behövs. Lite ständiga frbättringar med Lean Six Sigma så är maskinen fullbordad. Vi lever i en kaosuteckling, en fraktal, vi har alla fraktaöfeö, det motsätter sig kvantitativ förbättringar.
Men förneka socialdemokratins framgångar och arbetarrörelsens framgångar går inte. Väldigt få partier i västvärlden idag vill avskaffa arbetarrörelsens kampfrågor helt, de finns med i många partier numera. Helt klart en kvantitativ förskjutning till det bättre
Jag har inte påstått att det behövs lite förbättringar här och där för att allt ska bli perfekt; det är en typisk ombudsmannaståndpunkt. Jag har bara påstått att alla förändringar är kvantitativa, av något slag. I vissa fall uppstår det därur något kvalitativt.
SvaraRaderaMen detta är kanske finlir. Den stora kvalitativa förändring som behövs är mer lekmannaaktivitet i syfte att skapa hot för den bestående ordningen. Gärna i smått, sånt kan växa. Men inga samhällsförändringar har någonsin inträffat utan att ombudsmännens trygga rutiner har välts över ända av att lekmän har blandat sig i.
Det de har blandat sig i över har dock ofta varit kvantitativa saker.
Kvalitativa saker som görs av ombudsmän har däremot sällan lett till något långsiktigt.