Rätt man för Riksdagen?

Redan under första hälften av förrförra århundradet förslog den gamle skämtaren H. B. Palmaer följande anslag på dåtidens fyrkammar-riksdag: Här fattas visa beslut. Och det kan man ju tolka som man vill ...

Nu ryktas det om att rap-artisten herr Timbuktu från Skåne aspirerar på en plats i rikets högsta beslutande organ.

Jag törs inte uttala mig om kandidatens kvalifikationer och möjligheter att bli en långkörare på Skånebänken i riksdagshuset.

Enligt en utredning av genomströmningstakten i Riksdagen under senare år så lär inte nya kandidater sitta så många perioder längre. Fort in och fort ut, till skillnad mot tidigare. Det har intressanta verkningar. Å ena sidan blir det färre ledamöter som hänger kvar på sin riksdagspost i all evighet. Å andra sidan blir det också färre ledamöter som har en lång och gedigen erfarenhet och kan säga ifrån mot partiledningarna. Resultatet blir att allt mäktigare partiledningar kan köra rätt friskt med gröna medlemmar som inte har kunskaper, mod och auktoritet att sätta stopp. De blir, som jag tolkar det, tämligen lättdirigerad röstboskap. Fast många kanske tycker det är OK: de sitter av en eller ett par perioder, bygger kontaktnät, och kilar vidare till andra lukrativa områden. För idédrivna personer blir det naturligtvis jobbigare om det plötsligt dyker upp samvetsfrågor där de inte har samma uppfattning som partiets ledning.

Herr Timbuktu kanske kan framföra sina budskap i talarstolen i rimmad form?