Vill bara tillägga att vi behandlat "basinkomsten" i förbigående även i ett tidigare inlägg på vår blogg. Då skrev vi såhär:Några kommentarer:
I stället för att arbetarklassen skall ta makten över produktionen, befria arbetet från löneslaveriet, förvandla det till allas vårt gemensamma arbete och öka produktionen för hela samhällets bästa - så skall vi enligt de "arbetskritiska" sträva efter att slippa arbeta. Idén grundar sig på den absurda idén att "det inte längre finns lika mycket arbete att utföra" (när det i själva verket råder planerad underbemanning på i stort sett varenda arbetsplats), och förutsätter en "basinkomst" finansierad av den borgerliga staten (genom utsugningen av arbetarna, och framför allt av folken i tredje världens förtryckta nationer). Kort sagt, en politisk linje utformad för de småborgerliga skikt i de rika länderna vars värsta mardröm är att tvingas ner i arbetarklassen, få skit under naglarna och behöva underordna sig arbetarklassens organisatoriska disciplin. Även om borgarna skulle genomföra en sådan fördelningsreform som "basinkomsten" är, så kommer den under imperialismen aldrig tillåtas bli något som stärker arbetarklassen. För att kunna förverkliga kommunismens princip – av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov – och lösa motsättningen mellan manuellt och intellektuellt arbete måste vi först störta borgarklassen, bygga socialism och frigöra de enorma produktivkrafter som idag hålls tillbaka av kapitalismen. Som Marx skrev i Kritik av Gothaprogrammet: “I en högre fas av det kommunistiska samhället - när individernas förslavande underordnande under arbetsfördelningen försvunnit och därmed också motsättningen mellan andligt och kroppsligt arbete, när arbetet blivit inte blott ett medel för livsuppehälle utan rent av det viktigaste livsbehovet, när jämsides med individernas allsidiga utveckling också produktivkrafterna vuxit och alla den gemensamma kooperativa rikedomens källor flödar ymnigare - först då kan man helt överskrida den borgerliga rättens trånga horisont och samhället kan skriva på sina fanor: Av var och en efter hans förmåga, åt var och en efter hans behov!”
Vad det gäller tillgänglig mängd arbete att utföra så är det riktigt att många organisationer är svårt underbemannade. Jag har nämnt det tidigare själv. En facklig aktivist som skrivit om det vid ett flertal tillfällen är Frances Tuuloskorpi (senast här). Men det finns också en annan tendens som mer brukar vara Birger Schlaugs avdelning, nämligen påpekandet att teknisk utveckling gör att arbeten försvinner, eller förvandlas till icke-arbeten. Det sammanhänger med mikrodatorrevolutionen som drog igång på 1970-talet. När persondatorn med ordbehandlingsprogram infördes kunde mängder av sekreterartjänster tas bort exempelvis. Mängder av bank- och kassatjänster överförs på kunden (avlönad personal ersätts av oavlönade kunder). Och under lågkonjunkturer tar datoriseringen extra fart. - Det finns alltså två parallella tendenser: arbetsplatser är underbemannade, arbeten försvinner, den tekniska nivån borde ändå ge utrymme för såväl fler arbeten som kortare arbetstid, sänkt pensionsålder etc.
Måste man automatiskt anta att de som ställer förslag av typen 'medborgarlön' eller 'basinkomst' har onda avsikter? Kan man möjligen tänka sig att de har en realistisk syn att det inte står någon revolution för dörren och att det gäller att göra det bästa av de möjligheter vi har nu? Man kan säga att de har fel, men även om de objektiva förutsättningarna för att byta samhällsskick ser rätt bra ut så släpar de subjektiva efter. Och då borde det väl vara en rimlig väg att utgå från dagsläget, visa på förbättringsförslag som finns - samt tala om vad som verkligen krävs för att de skall fungera.
Om avsikten hos kritikerna är att 'avslöja borgarna' kan ju metoden vara att ta upp förslagen, ta fram deras positiva sidor, kräva att de negativa sidorna elimineras och de goda kompletteras med ännu bättre saker. "Även om borgarna skulle genomföra en sådan fördelningsreform som "basinkomsten" är, så kommer den under imperialismen aldrig tillåtas bli något som stärker arbetarklassen." Nä, men då får väl arbetarklassen agera för att det blir en förstärkning då ...
Vill man ta upp verkligt onda företeelser så är Fas3 mer lämpligt. Man kan kräva att Fas3 försvinner, att eventuella vettiga sysselsättningarna finns kvar (och skojarna åker ut) men nu behandlas som vanliga arbeten med avtalsenliga löner, semester, och andra villkor. Och så ser man till att de som hamnar i en Fas3-situation i stället slussas iväg mot de stora vakanserna på den 'normala' arbetsmarknaden. I det sammanhanget kan man diskutera finansiering, och visa att det är resurserna som är det väsentliga, om de finns så kan finansiering fixas utan några svårigheter.
Angående "... de småborgerliga skikt i de rika länderna vars värsta mardröm är att tvingas ner i arbetarklassen, få skit under naglarna och behöva underordna sig arbetarklassens organisatoriska disciplin" så låter det ganska hämndlystet. Hämnd skall man akta sig för, det är ofta mer skada än nytta. Och dessutom undrar jag hur mycket det verkligen finns av "arbetarklassens organisatoriska disciplin" och vad den har för politiskt innehåll. Kan det möjligen handla om kuvade socialdemokratiska (eller numera sverigedemokratiska) arbetare som knappast tänker revolutionärt men kanaliserar missnöje och besvikelser mot diverse "eliter" eller andra grupper som ändå inte har något inflytande över arbetarnas problem?
Kunde skriva mer om det här, men inte i den här värmeböljan. Så det får räcka för den här gången.
Och ytterligare en sak som bör göras för att få igång ekonomin är att strukturera om hela samhället, precis som man gjorde förra gången det rådde full sysselsättning. Det är det enda som hjälper - så länge det pågår.
SvaraRaderaDen här gången handlar omstruktureringen rimligen om att få bort de fossila bränslena och minimera råvaruförbrukningen allmänt. Det behövs om inte annat för att de ska räcka åt alla. Med nuvarande förbrukning räcker naturtillgångarna inte ens åt de rika länge till.
Ett förslag för Danmarks del finns på http://u-no.org/KLIMA%20OG%20BESKaeFTIGELSEA4.pdf
Beträffande såna som Järnbastionen hade min mormor ett talesätt: Marken är alltid frusen för lata svin. Obegripligt att det fortfarande finns folk som tror att man kan nå någon "arbetarmakt" utan att svetsas samman genom att slåss för reformer som blir allt mer genomgripande ju mer man håller på.
Bara några anmärkningar:
SvaraRaderaI vad vi skriver står det ingenstans att man inte skall slåss för reformer. Vad vi däremot vänder oss emot är en kamp för reformer som INTE syftar till att svetsa oss samman för att kunna ta makten, utan tvärtom syftar till att inbilla folk att klassmotsättningarna går att lösa inom den existerande statens ramar. "Basinkomsten" och "arbetskritiken" är nämligen inte vilken reformrörelse som helst, den ingår i ett ideologiskt och politiskt sammanhang, i vilket man diskuterar reformer för att LÖSA kapitalismens problem, inte för att störta densamma. I detta sammanhang bortser man därför helt från imperialismen, d.v.s. de imperialistiska (inkl. svenska) storföretagens utsugning av arbetskraften i tredje världen och hur denna hänger samman med arbetsmarknaden här hemma. Vi tog inte med Marx-citatet från kritiken av Gotha-programmet för att vi gillar att vara sådär ortodoxa i största allmänhet, utan för att det som står i det är sant, lika mycket idag som då det skrevs. "Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov" kan inte uppnås genom att helt enkelt övertyga alla om att det är en bra idé, det kan uppnås först när imperialismen och borgarklassens makt är avskaffade och vi byggt ett annat samhälle. En kamp för reformer som inte har DET som mål blir just bara reformism.
På vilket sätt stycket om de småborgerliga skikten i de rika länderna skulle handla om "hämnd" har vi svårt att se. Vi talar inte om att bekämpa småbourgeoisien, vi talar om vad som händer när dessa skikt tillåts definiera en rörelses riktning och mål. Och när vi talar om arbetarklassens organisatoriska disciplin så syftar vi på den disciplin som varit utmärkande för varje arbetarrörelse som lyckas åstadkomma något på riktigt.
Bästa Järnbastionen:
SvaraRaderaAlla rörelser börjar nånstans. Arbetarrörelsen började med en strejk bland bronsgjutarna i Paris, för något så prosaiskt som högre löner. Om det gick att lösa detta problem inom det rådande samhället var komplett likgiltigt, det viktiga var att de tog kampen och organiserade den - i detta fall på ett helt nytt sätt, genom internationell blockad mot strejkbryteri.
Sen ledde detta vidare. Men hur långt det ledde berodde uteslutande på hur mycket man vågade göra.
Så hellre en riktig rörelse än tio perfekta program, som Marx sa. Programmen kommer sen. Om det perfekta programmet kommer först är det fara värt att det ser så övermäktigt ut att man aldrig kommer igång.
Mer om detta hos Frances: http://francesblogg.wordpress.com/2011/08/13/kampen-och-ofarliggorandet/
Möjligen kan Jan Myrdals senaste twitter bidra till debatten:
SvaraRadera"Klasskampen är endast i undantagsfall heroisk, fanor och barrikader och sånger; för det mesta är den bråk om femöringar, skitiga dass, dragiga verkstäder, kontorslandskap, stämpelklockor - men även i detta är den ytterst en strid om makten och ägandet."
Jan Myrdal-citat @Jan_Myrdal 2 tim
"Vilket är förhållandet mellan reformer och revolution? Jo, reformerna är biprodukter av revolutionen."
SvaraRaderaVarför? Kanske för att det är bara en rädd borgarklass som är beredd till eftergifter? (Det är därför reformister som Björnbrum och Jan Wiklund har fel när de vänder på detta...)