Erysichthon - symbol för tidens konsumtionssamhälle?

Erysichthon var en märklig figur från den grekiska mytvärlden. Han beskrevs som

... en gudsförsmädare, aldrig ville han tända i gudarnas hus ett rökelseoffer.

Detta av den romerske skalden Ovidius, som berättar vidare om Erysichthons hemska framfart och bittra öde. Sagan säger att han gav sig till att hugga ner en jättelik ek, ett heligt träd som stod i en lund tillägnad skördegudinnan som romarna kallade Ceres och grekerna Demeter. Han slutade inte ens hugga när både hans medhjälpare och trädnymfen som bodde i eken vädjade till honom att sluta, och trädet föll.

Den här karln ger inte upp i sin trädfällariver ens när ett naket fruntimmer kommer ut ur trädet för att försöka prata förstånd med honom!

Detta rapporterades till skördegudinnan själv. Hon var ju normalt en vänlig varelse som ville människorna väl, och i synnerhet att de skulle vara mätta och nöjda, men nu blev hon inte glad. Straffet blir gruvligt. Gudinnan skickar iväg en budbärare med följande order:  

Längst upp Scythiens isiga land skall du finna en öde plats, där jorden är frusen och kall, utan träd eller skördar. Där bor likstel Köld, där Blekhet, skakande Frossa, svältande Hunger. Befall, att Hunger skall härja i denne hädares brottsliga buk! Men ingen får söka med föda lindra den brottsliges kval och sätta sig mot min befallning!

Just det, det är den läskiga Hunger som skall göra't. Det är en kvinnlig figur, och hon åtar sig genast uppdraget och far iväg och finner syndaren sovande.

Hon kramar hans kropp med armarna, andas in i hans inre sig själv, hon blåser på ansiktet, bröstet, svalget och fyller med svält hans ådrors blodlösa gångar.

Och detta får verkan:

Han tycker sig se i en dröm de läckraste rätter, liksom mekaniskt han rör sina läppar, han tuggar och tuggar, så att han retar med tanken på mat sin omättliga strupe, medan han slukar med munnen blott luft i stället för maten. Snart är dock sömnen förbi. Då kommer en känsla av hunger, den flyger in i hans brinnande svalg, i hans skrikande mage. Allt vill han genast ha, som alstras på land och i havet eller i luften. Han tjuter av svält vid synen av maten. Medan han äter den, vill han ha mer. Vad som kunde ha mättat städer och folk, vill inte förslå för att mätta en enda. Ja, ju mera han får i sin buk, dess mera han hungrar. ... En maträtt för honom kräver alltid en ny, och hans mage blir tom, då han äter.

Och nu kunde det bara gå utför. Erysichthon gör slut på alla sina tillgångar för att skaffa mat. I desperation säljer han till och med sin egen dotter för att få in pengar till matköp. Enda fördelen med det är att hon har fått gåvan av en annan gud att kunna byta skepnad, så varje gång hon blir såld byter hon skepnad och rymmer hem, och kan därmed säljas flera gånger och ge mer matpengar till Erysichthon. Men det räcker ändå inte. Slutet blir hemskt:

Hon rymde bort såsom sto, hind, ko eller fågel och skänkte då åt sin hungrande far en syndapenning till matköp. När han med denna förvända metod utnyttjat och prövat allt, som var möjligt, och vunnit blott, att hans hunger blev värre återstod ett: med sargande bett slet han av sina egna lemmar, och genom att äta sig själv gav han näring åt kroppen.

Ja, "en maträtt för honom kräver alltid en ny, och hans mage blir tom, då han äter", och det dystra slutet blir att Erysichthon inte har något annat val än att äta upp sig själv!

Ärligt talat, låter inte detta som den dystra slutpunkten av konsumtionssamhället? Konsumtionsmänniskan jagas ständigt vidare, att köpa mer och mer, att skuldsätta sig men aldrig ifrågasätta reklamens försåtligt giftiga budskap, blir sin egen dödliga pådrivare i jakt på en dröm om perfektion som aldrig kan uppnås?  Erysichthon känns som den naturliga konsekvensen av 'shop 'til you drop'.


För hela denna, och en massa andra märkliga historier, se åttonde boken av Ovidius Metamorfoser, Ruin 2013, översättning av Harry Armini.