lördag 30 augusti 2014

Jag gick innan eventuella slagsmål bröt ut

Behövde sträcka på benen, gick ut en sväng. Flera hade tydligen samma känsla, och samlades under en röd flagga. Jag följde efter.

De passerade Sergels torg. Där pågick en välfärdsmanifestation.

Och i Kungsan var det något som verkade vara en hinduisk festival.

Gick man förbi den så skymtade den röda flaggan igen. Aha, knuten näve: RKU, Revolutionär Kommunistisk Ungdom!

Ridande poliser ger lite taskiga vibbar om man tänker på Malmö ... det kan ju bli 'häst mot folkgrupp' om något går fel!

De fascist-nazist-anstrukna grupperna försöker knyta an till vad de tror är svenska traditioner. En del svenska traditionella musiker är inte så förtjusta i det. Musik är gränslös. Jag tror alla våra folkdanser kommer utifrån. Namnen tyder på det. En stund senare hörde jag dem spela 'Gärdebylåten'.

'Hets mot folkgrupp' heter det i juridiken, men man kan vända på orden och få det att låta roligare.

Där kommer sjukvårdsdetaljen tror jag.

För den som ville hänga på stängslet fanns det ett kravallstängsel att hänga på.

Tror det var kubanska flaggan där, hoprörd med några andra flaggor.

Några tusen personer mellan Kungsträdgårdsgatan och Jakobs kyrka. Och efter denna sista blick kilade jag ner i tunnelbanan, och slapp därmed uppleva eventuella sammanstötningar mellan polis och kravallartister. - Om nassarna räknar ihop sin egen lilla hop med alla motdemonstranter måste de väl vara nöjda och tycka att de fått ut jäkligt mycket folk på gatorna!

11 kommentarer:

  1. Det som fångar mitt intresse av bilderna är just RKU.

    Revolutionär Kommunistisk Ungdom, hur kan det stämma? För det var längesedan r:et i revolution hamnade inom parentes i moderpartiet för att numera vara helt borta. Om moderpartiet inte längre är revolutionärt, hur kan ungdomsförbundet vara det? Jag förstår att det finns vissa skillnader mellan parti och ungdomsförbund, men skillnaden mellan en parlamentariskt lojal organisation och en revolutionär måste vara en monumental motsättning.

    SvaraRadera
  2. Ingen aning om hur det förhåller sig. Har hört glunkas om vissa motsättningar men vet inte hur stort de är i dagsläget. Antar att de äldre inte är så förtjusta om de yngre omfattar liknande tankar som ex.vis AFA, Revolutionära Fronten, maoism etc. Och de yngre kanske är trötta på trötta äldre?

    SvaraRadera
  3. Jag har svårt att se motsättningen i detta. Att man vill ha revolution behöver inte nödvändigtvis betyda att man förbereder väpnat uppror här och nu.

    Man kan ju vara realistisk och inse att det behövs en "revolutionär situation" först. Och under tiden får man väl göra något annat, t.ex. se till att man har en organisation av något slag, med förankring nog att åstadkomma något när den revolutionära situationen dyker upp.

    Vad är det för konstigt med det?

    SvaraRadera
  4. Det finns väldigt mycket inom den revolutionära arsenalen förutom kalashnikovs. Det finns obstruktion, bojkott, sabotage av parlamentariska processer, vilda strejker osv. Mängder med saker som är illojala den parlamentariska processen, som kan användas även i tider av revolutionär stiltje och reträtt.

    Kanske KP inte är lika förslavat lojala emot den parlamentariska processen som V. Men är det handlingen som talar, så ser det ändå så ut.

    SvaraRadera
  5. Kp tog inte bort (r) av någon politiskt skäl utan för det fanns inte så många andra kommunistiska organisationer att utmärka sig mot så enklare med kortare namn.. men partiet anser sig fortfarande vara revolotionärer

    sen hur revolotionärt någon vänsterorganisation i sverige e eller kan vara e en intresant diskution för sig

    SvaraRadera
  6. Då hoppas jag att lugnet bara är strategiskt. För över hela Europa dammar kapitalet av de gamla metoderna och då kan vi behöva de gamla metoderna plötsligt.

    Vi håller på att bli tagna på sängen, för kapitalet har redan påbörjat stormningen statsapparaten.

    SvaraRadera
  7. Man behöver inte vara revolutionär på det gamla leninistiska sättet för att använda obstruerande medel. Det har miljörörelsen gjort många gånger.

    Motsättningen mellan revolutionär och reformistisk är en skenmotsättning, den verkliga går mellan hegemonisträvande och underdånig. Dvs om man anser sig själv överordnad eller underordnad makthavarna.

    Vilka medel man sen använder är en taktisk sak där man utgår från vad som fungerar, vid varje givet tillfälle.

    SvaraRadera
  8. PS Jag håller med dig Martin om att metoderna behöver ändras. Under flera decennier - grovt sett från andra världskriget fram till 1990 skötte sig makthavarna någorlunda, förstås lite olika i olika länder, och förtjänade i princip att sitta kvar och administrera. Men nu blir de mer och mer inriktade på plundring ju längre de får hålla på. Åtminstone i vår del av världen.

    Men det börjar alltid med försiktiga metoder. Folk måste få bygga upp sitt politiska självförtroende. Bara en ökning av antalet strejker skulle göra mig på gott humör!

    SvaraRadera
  9. Jan,
    "Vilka medel man sen använder är en taktisk sak där man utgår från vad som fungerar, vid varje givet tillfälle."

    Det framstår ändå som ett väldigt reaktivt agerande.

    Jag ser nog ändå en motsättning mellan reformism och revolution. Iaf om man ser på det Leninistiskt som jag förmodar du skulle kalla det. Revolutionären söker att utradera den neutrala mark som finns, det är inte en popularitetstävling, människor skall tvingas ta ställning och det spelar ingen roll om de flesta tar ställning emot revolutionen. Revolutionen är i grunden "antingen är du med oss eller så är du emot", för revolutionens krav är inte en fråga om tycke och smak, mer eller mindre, det är inte en kvantitativ flytande skala mellan det ena eller det andra. Det gäller alla revolutioner, vetenskapliga som samhälleliga. Det är inte mindre flogistonteori i kemin idag, det är INGEN. Det är en kvalitativ strid och reformisterna gör det till en kvantitativ strid.

    SvaraRadera
  10. Det där fungerar bara i en revolutionär situation, dvs när det bestående ändå håller på att bryta samman politiskt och man har att ta ställning till om man ska lappa och laga eller försöka med något nytt.

    Agerar man på det sättet i en normal situation, t.ex. en sån som råder nu, blir man inte ens en minoritet, man blir en kuf som ingen behöver bry sig om.

    Dvs man hamnar utanför den politiska diskussionen.

    Idag är det viktigaste att göra människor till aktörer över huvud taget.

    SvaraRadera
  11. PS. Man kanske kan tillägga att man har mycket större tyngd som aktör i en revolutionär situation om man har en rörelse bakom sig och inte bara en liten sekt av besserwissrar.

    SvaraRadera