Mossorna pryder de ofruktsammaste platser och skyddar samtidigt de mindre växterna från köld och fukt vid groningstidens början. Ja, också i våra trädgårdar ser vi hur växtligheten genom deras försorg på bästa sätt undgår vinterns våldsamheter.
Och:
Mossorna kan man jämföra med utfattiga torpare som brukar den magraste jorden: de täcker den och gör den luckrare, de står i andra växters tjänst, de skyddar dem och deras rötter från uttorkning på grund av solens hetta eller vinterköldens skoningslösa bett. Den jord som är för usel för de andra får mossan odla.
Vi som är mossiga kan sträcka på ryggen och med stolthet vandra vidare i livet!
Jag var på semester i Ruhrområdet i somras och tittade på en fantastisk park. De hade låtit ett gammalt smältverk återtas av naturen. Det som en gång var ett månlandskap av förorenad mark var nu en prunkande grönska på de mest märkliga platser. Där kunde man se hur naturen tog tillbaka. Mossar och lavar klängde fast den förorenade muren, en spricka uppstod, efter åratal hade ett litet björkfrö kommit in i springan, där mossor och lavar skapat en liten klick mull och en miljö med perfekt fuktighet. Där stack nu ett björkskott ut.
SvaraRaderaOm ytterliggare decennier kommer björken ha vidgat sprickan i muren, kanske rasar björken och ger plats för ett annat träd, vem vet.
Det var ett monument över att människan bara kan sabba för sig själv.
Intressant. Man kanske kan kalla mossor och lavar för "naturens avant-garde".
SvaraRaderaDefinitivt är de det. Istiden lämnade inte mycket jord efter sig, utan lavar och mossor hade halva Sverige sett ut som ett månlandskap
SvaraRaderaDetta var platsen:
http://en.landschaftspark.de/the-park
(Barn växer upp i sina föräldrars nostalgi, själv släpade föräldrarna runt oss och titta på rester av agrarsamhället. Våra får kuska runt med oss och titta på resterna av industrisamhället.)
Ruhrgebiet... Vid krigsslutet föreslog Sovjet att området skulle delas upp i fyra ockupationszoner likt Tyskland, Österrike och deras huvudstäder Berlin och Wien.
SvaraRaderaSå värdefullt var Ruhr då. Idag är NRW (Nordrhein-Westfalen) självt ett bundesland i ekonomisk kris sedan ca 30 år tillbaka. Inte så att området skulle ha tappat sin betydelse, Duisburg är fortfarande bland världens största inlandshamnar där Ruhr och Rhen möts, det finns mängder med företag som gör stora vinster etc. I Sverige hade det varit självfallet att en stadsagglomeration 2,5 ggr större än Storstockholm i befolkning och störst i landet skulle vara ledande på alla plan ("bigger and better elephants") men det finns ingen sådan automatik alls.
Själv har jag bara åkt igenom Duisburg men har varit mycket i Essen och Bochum. Det är knappast någon smutsig sammanbyggd areal man färdas igenom vilket annars är den inre synen de flesta svenskar får vid tanken på Ruhr, snarare påminner det om de händelselösa och (utanför tullarna) trista pendeltågsvyerna man får i Stockholm. Dvs gröna murar av grönytor, trädrader etc dominerar vyn med några enstaka hus här och där och större byggnadskomplex vid stationerna. Även inne i städerna är det ofta trädplanteringar längs gatorna så man får aldrig riktigt känslan av att befinna sig i en stenöken på så många platser. I många av de nedlagda industrierna började det spontant efter en liknande process som den martin beskrev ovan.
Intressant att höra någon som varit på semester i Ruhr, får man fråga om det var industrikulturen i form av gamla nedlagda industrier (Zeche Zollverein) eller i form av gamla sviniga industrialister (Villa Hügel, Krupp-familjens residens) som lockade?
Spontan familjetågluff. Det låg på vägen och verkade bisarrt, så vi stannade ett par dagar.
SvaraRaderaDuisburg var en ganska märklig plats, nedlagda industier hade gjorts till stora parker. Det blev väldigt konstruerat på sina ställen, en park ligga och sola sig i sanden vid Rehns strand med ett glas vin och blicka ut över det massiva kolkraftverket. Se kolpråmarna gå i skytteltrafik och över den stora järnvägsbron dundrade godsvagnar fram. Man funderade över hur det var när dessa industrier inte hade lagts ned och blivit parker. Jag tror Ruhr en gång kunde uppfylla fördomen ur ett stationärt grodperspektiv, visst såg vi ståtliga villor i skogsdungar men de blickade ut över massivt reningsverk, två smältverk och ett kolkraftverk.
Det var en känsla av att vara i realekonomins puls, trots nedläggningar. Trots den något magra och oentusiastiska metallarbetardemonstrationen i centrum, kom känslan av hopp från den aktiva antifascistiska rörelsen.
Mycket trevlig stad, mycket trevliga människor, med en närmast obscen Saint Phalle mitt i centrum.