Partilinjen

Diagrammet kommer från bloggen Politologerna och visar hur riksdagsledamöterna anser sig böra rösta när olika intressen står emot varandra. Det är en tidserie från 1969 och fram till 2010 och därmed kan man se om det skett några intressanta förändringar.

Nåväl: när intressena är motstridiga, är det partilinjen, egen uppfattning, eller väljarnas uppfattning som gäller?

Det mest slående (tycker jag) är att det är stabilt över tiden att väljarnas uppfattning har så liten betydelse. Varför? - Kanske för att väljare dels har lagt sin röst och inte är intressanta för ett tag framåt, dels för att svenska väljare inte har någon tradition av att göra sig hörda hos riksdagsfolket. Man kan misstänka att en del av den opinionen i stället kanaliseras via partierna, och när partierna blir alltmer som tomma skal försvinner basen i demokratin - väljaren - bort i det blå. Hade vi ett system där riksdagsledamöter kunde kickas ut under mandatperioden vore det nog mer viktigt att höra inte bara partiledningens, utan även 'folkets röst', under hela mandatperioden. Samtidigt finns ju andra frågor, exempelvis om vilka som räknas när det blir konflikter? - Flertalet? De som skriker värst? De som tycker som en själv? Skall politiken styras av opinionsundersökningar?

Skiftningen över tid mellan partilinje respektive egen uppfattning gör mig mer fundersam. Röstade verkligen riksdagsledamöterna i stor utsträckning efter egen uppfattning tidigare, eller var det bara som det tyckte det borde vara fast verkligheten var annorlunda? Eller var det vanligare förr att man tyckte att partiets och den egna uppfattningen sammanföll, så det egentligen inte behövde bli någon samvetskonflikt? Jag är inte insatt i saken, men har det inte hänt att partiledningarna i vissa fall givit sina ledamöter frihet att rösta som de vill i frågor som kan vara känsliga men där partilinjen inte påverkas?

'Politolog' - finare ord för 'statsvetare'.