Vemod och revolution, vemod och smärta i all oändlighet. Det stora nordiska vemodet: vi har det, finnarna har det, ryssarna har det i övermått (men norrmännen låter alldeles för glada). Leningrad Cowboys framför en underskön melodi med bakgrund av journalfilmer (och kanske spelfilmsscener på några ställen, jag är inte säker)från det Ryssland som kraschade under Första världskriget på grund av tsarismens inkompetens, men som 40 år efter 1917 inledde den mänskliga erövringen av rymden.
När jag tittar på bilderna av de fårade människoansiktena, av klädtrasorna och eländet tänker jag att det där kan ha varit som i Sverige i mitten av 1800-talet, innan industrialiseringen tog fart. Ryssland var långt efter Västra Europa, man försökte att ta språnget och nå ikapp. Och vare sig man lyckades eller misslyckades fanns dessa fårade människor där och led och kämpade, mitt i leran och misären eller i rymdbasen Baikonur. Eller i Sankt Petersburg/Leningrad, den märkliga staden som tsar Peter lät bygga där det tidigare funnits mest träskmarker och en liten svensk befästning vid Nevas utlopp i Finska viken.
En infödd Söderbo vid namn Björn sitter i sitt Stockholms-ide och brummar och tänker om politik och samhälle, konst och litteratur, vetenskap, natur och filosofi. Och lite annat också, när andan faller på.