Ur arkivet: Sällsynta fåglar i fjällen

Den 16 juli 2007 publicerades den här bloggposten första gången. Hur det har gått med fjällgåsen sedan dess vet jag inte. Jag nämner i texten att man kan se enstaka fjällgäss bland de vitkindade gässen på Djurgården, men det var länge sedan det hände mig senast. - Och nu går jag och väntar på att de första flyttfåglarna snart skall komma. Skogs- och ringduvor bör vara på ingång innan månadens slut tror jag.

Här är en språklektion. Det norska "dverggås" motsvarar svenskans "fjällgås". Norsk "vandrefalk" är vår "pilgrimsfalk". Vilket språk man än nämner dem på så är båda inte särskilt vanliga. När det gäller fjällgåsen kan man undra om arten kommer att leva kvar.

Jag har sett fjällgäss två gånger i fjällen, omkring 1990 i Abiskodeltat. En gång var det tre stycken som stod på en sandrevel. Det motsvarade ungefär tre procent av alla fjällgäss i de svenska fjällen. En annan gång var det en ensam gås.

När Vadvetjåkka nationalpark nordväst om Torneträsk bildades 1920 var meningen att spara ett naturligt fjällandskap, inklusive fjällgässen. Men man gjorde en liten tabbe som inte var helt ovanlig på den tiden - man förstod inte att de öppna markerna som fanns där (och som gäss tycker om) hängde ihop med mänskliga aktiviteter, som slåtter. Människorna försvann när parken skapades, öppna marker växte igen och gässen stack iväg. Så har det berättats för mig. Samtidigt flyttar gässen, som Akka från Kebnekaise, ned mot sydöstra Europa till områden där galna jägare skjuter på allt som rör sig, och antalet fjällgäss har minskat kraftigt. Deras häckningsområden har drabbats och de jagas för mycket - prognosen ser inte bra ut.

Det har gjorts försök att föda upp fjällgäss tillsammans med vitkindade gäss för att få dem att flytta mot säkrare områden i västra Europa. Delvis har det lyckats, men det har dragit med sig det paradoxala att det har varit större chans att se fjällgäss på Djurgården i Stockholm än uppe i fjällen. Jag brukar titta på flockarna av vitkindade när jag går på Djurgården, då och då finns där en "fjällis".

Pilgrimsfalken är inte heller så rasande vanlig, men för 60-70 år sedan lär den ha förekommit stadigt nere i Mälardalen. Jag hade tur att se två stycken vid stranden av Torne träsk i juni i år. Först hördes en fågel ropa en bit ut på sjön, och jag fick in den i kikaren och kunde snart konstatera att det där var ingen vanligt drillsnäppa. När den flugit fram och åter en stund kom en mindre likadan, varpå de försvann. Jag antar att de var ett par. Bland rovfåglar brukar honorna vara större än hanarna.