Det här är en sammanläggning av två inlägg med anknytning till en av världshistoriens största segrar, när den tyska armén krossades av Sovjets röda armé. (
Det här, och
det här inlägget.) Den 2 februari 1943 kapitulerade de sista nazistiska styrkorna i Stalingrad.
För sjuttio år sedan, den 2 februari, kapitulerade de sista tyska trupperna i Stalingrad. Slaget var över efter en fruktansvärd slakt på människor och ödeläggande av en hel stad. Förhoppningarna i det borgerliga lägret om att Sovjet skulle krossas var fåfänga, det var lika bra att plocka ner hitlerporträtten från hedersplatsen i bokhyllan (i alla fall för borgare utanför Tyskland). 1939 hade de trott att Sovjet var militärt utarmat efter utrensningarna på 1930-talet. Man uppmärksammade inte att Röda armén krossade japanska framstötar i Mongoliet strax innan Andra världskriget började och trodde att det svaga agerandet mot Finland 1939 var typiskt för den sovjetiska nivån. Det visade sig inte stämma redan vintern 1941 när tyskarna stoppades utanför Leningrad och Moskva, och besannades än kraftfullare vintern 42-43 i Stalingrad.
För den som eventuellt ändå trodde att tyskarna skulle kunna hålla emot kom en ny läxa i juli 1943: pansarslaget vid Kursk. Röda armén trängde obevekligt mot väster och söder. Jag tror nog att luften blev lättare att andas då för många människor. Man började ana att kriget skulle ta slut på ett sätt som angriparna inte tänkt sig. Men i Europa rullade fortfarande tågen mot utrotnings- och koncentrationsläger, vilket är en av historiens gåtor. Varför lades resurser på folkutrotning när de logiskt i stället behövdes för att stärka fronten?
 |
| Titta, där flyter en flaska vid Liljeholmskajen i Stockholm. En vodkaflaska. Märket tycks vara 'Jelzin'. Hm, är det ett spritmärke uppkallat efter Fyll-Boris Jeltsin? - Ser faktiskt ut som det! |
Kommer du ihåg Boris Jeltsin, rysk president? Fyllerist och fäderneslandets förstörare, under hans regim föll medellivslängden för män i Ryssland ned under den indiska nivån. Det måste ju vara en prestation under fredstid! Och allt annat som ödelades ... men mannen äääääälskades av "väst". Han var ju deras man, han lät förstörelse och utplundring fortgå utan att sätta stopp. Och detta trots att han i andra situationer (Tjetjenien) var en klart våldsbenägen fyllo.
Men låt oss gå tillbaka i tiden, till fjärde februari 1931. Den första femårsplanen pågår i Sovjetunionen. Josef Stalin håller tal ("Om driftsledarnas uppgifter") på "första unionskonferensen av den socialistiska industrins funktionärer". Bland annat säger han detta, på tal om att industrialiseringen måste hetsas fram, att man inte kan vänta:
Att sakta tempot - betyder att bli efter. Och de efterblivna blir slagna. Men vi vill inte bli slagna. Nej, det vill vi inte! Det gamla Rysslands historia bestod bland annat däri, att man oupphörligt slog det för dess efterblivenhets skull. De mongoliska khanerna slog det. De turkiska bekerna slog det. De svenska feodalerna slog det. De polsk-litauiska panerna slog det. De engelsk-franska kapitalisterna slog det. De japanska baronerna slog det. Alla slog det - för efterblivenhetens skull. För den militära efterblivenheten, för den kulturella efterblivenheten, för den statliga efterblivenheten, för den industriella efterblivenheten, för efterblivenheten på lantbrukets område. Man slog därför att det var vinstbringande och kunde ske ostraffat. Minns ni den förrevolutionära diktarens ord: »Du är fattig och du är rik, du är mäktig och du är maktlös, moder Ryssland». Dessa herrar hade grundligt lärt sig den gamla diktarens ord. De slog och sade: »du är rik» - alltså kan man berika sig på din bekostnad. De slog och sade: »du är fattig och maktlös» - alltså kan man ostraffat slå och plundra dig. Sådan är utsugarnas lag - att slå de efterblivna och svaga. Det är kapitalismens rovdjurslag. Du har blivit efter, du är svag - alltså har du orätt, alltså kan man slå och förslava dig. Du är mäktig - alltså har du rätt, alltså måste man vara på sin vakt mot dig.
Det är därför vi inte längre får bli efter.
Tidigare hade vi inte och kunde vi inte ha något fosterland. Men nu då vi störtat kapitalismen och vi, folket har makten- nu har vi ett fosterland, och vi kommer att försvara dess oavhängighet. Vill ni att vårt socialistiska fosterland skall bli slaget och förlora sin oavhängighet?
Vad lär vi oss av detta? - Kanske att det finns en ihållande och kanske berättigad känsla i Ryssland av att man av utlandet ses som någon som kan plundras, och verkligen plundras så länge inte ryssarna slår tillbaka. Vi kan också se att utlandet äääälskar ledare som Jeltsin som tillät plundring, men som med hat och avsky betraktar ledare som hävdar ryska intressen, vare sig dessa ledare heter Stalin eller Putin. Och det innebär att den här typen av konflikt är ganska oberoende av om Ryssland leds av tsarer, kapitalister eller kommunister, deras popularitet i väst beror av i vilken grad de försvarar eller säljer ut det egna landet. Politiken är konsekvent över tiden. - Man kan diskutera paradoxen att Ryssland samtidigt varit jättelikt men också svagt och maktlöst mot utländska plundrare, men det kan lämnas åt sidan tills vidare. Det väsentliga just nu är att Putin verkar sätta ner foten, och det utlöser väldigt upprörda reaktioner.
På tal om Stalin och kampen mot angripare: det finns på YouTube en nära tre timmar lång film från 1949 om slaget om Stalingrad. Där behandlas såväl striderna på fältet och i staden som politiken på högsta nivå. Att det skulle gå illa för tyskarna förstår man av hur Hitler uppträdde: en galning som skrek och rullade med ögonen och slet sönder teleprinterremsor. Stalin vandrade lugnt och värdigt i Kremls salar däremot, utstrålande lugn och beslutsamhet. Detta trots att Churchill och Roosevelt inte kunde upprätta den utlovade fronten i väster, den som skulle lätta trycket mot Sovjet. Stalin drog slutsatsen att det här blev något som Sovjet själv fick klara av, och det gjorde man. Möjligen kan man säga att det verkade lite ensamt och ödsligt runt Stalin där i Kreml. Bara en gång kändes lite mer värme, när en gammal kamrat från inbördeskrigets dagar kom på besök och de hade en pratstund och skålade. - Nå, det är ensamt på toppen.
