Läser Dimitrov

Plockar på måfå en bok ur hyllan.  Enhetens och folkfrontens problem. En samling tal och artiklar från slutet av trettiotalet av den kanske mest betydande bulgaren någonsin: Georgi Dimitrov. Han hade varit parlamentsledamot i Bulgarien, blev senare generalsekreterare för Komintern, den kommunistiska internationalen med säte i Moskva. Den här boken kom ut första gången på svenska 1939, och 1971 nytrycktes den på Arbetarkulturs förlag med förord av C-H Hermansson.
Det gällde att bygga enhet mot kriget. Kommunisterna hade varit emot stormaktskrigen innan de ens själva börjat kalla sig kommunister utan var vänsterflygeln inom socialdemokratin. De ryska bolsjevikerna tillhörde den gruppen och motsatte sig Rysslands inträde i första världskriget. Men det misslyckades. Skulle man lyckas den här gången, när det gällde att bygga enhet för att i första hand stoppa de aggressiva makterna Tyskland, Italien och Japan? - Förutsättningen för det var, som Dimitrov och Komintern såg det, att bygga största möjliga enhet inom arbetarrörelsen och folken mot de värsta krigshetsarna.

Vilka var emot detta? - Naturligtvis Tyskland, Italien och Japan själva. Men så fanns de härskande i de borgerliga staterna, ibland med tvivelaktiga motiv. En del kunde klart misstänkas för att vilja använda Tyskland och Japan som torpeder i ett angrepp mot Sovjetunionen. (Detta var alltså under den stora trettiotaletskrisen, när det var depression och massarbetslöshet i de kapitalistiska staterna medan Sovjet byggde upp samhället i rasande fart. Det var detta som var det kommunistiska "hotet". Det positiva exemplets hot.) Den tredje gruppen var de socialdemokrater som redan 1914 hellre skickade ner sina anhängare i skytte- och massgravarna än själva gick i fängelse i kampen mot krigsutbrottet.

Det gick naturligtvis inte ihop. Jag känner mig dyster när jag läser Dimitrovs förhoppningar om enhet. Motståndet var för stort. Det blev krig. Visserligen ett krig där de aggressiva staterna krossades, till ett fruktansvärt pris. Men priset kunde ha varit betydligt lägre.  Och de eländiga socialdemokraterna hängde sig kvar. Vi ser deras ynkliga rester än i dag.

Här nedan har vi Kominterns definition av fascism från mitten av trettiotalet. Jag vet inte om jag är ense om definitionen. Det kan bero på att 'fascism' har blivit ett suddigt skällsord idag och verkar kunna beteckna vad som helst. Ett minimikrav på en fascistisk stat, eller en rörelse som förespråkar fascism, bör vara att man har en korporativ samhällsuppfattning. Sedan kan ju teori och praktik skilja sig kraftigt åt mellan olika stater eller grupper som får etiketten 'fascistisk'. Men om det korporativa saknas (detta kan bland annat innehålla bra socialpolitik för vanligt folk och en hel del inslag som skyddar arbetare) så har vi förmodligen en vanlig högerdiktatur, inte fascism.  Detta även om denna höger är förtryckande, våldsam, nationalistisk, rasistisk, krigisk eller vad man nu vill. - Kanske termen 'fascism' är i stort sett oanvändbar idag?