Saker att bita i

Det har debatterats om 'vänstern' i Aftonbladet. "Upp med hakan vänstern" manade Göran Greider för någon dag sedan. Och så kom en kommentar, "Ta ansvar vänstern", av Malcom Kyeyune. Den senare skriver om uppkomsten av:

... ett politiskt samtal där idén om att prioritera plötsligt hade blivit politiskt oacceptabel. Detta är i sig fascinerande, med tanke på att politik i en värld med begränsade resurser de facto ”handlar om” att prioritera, men det rådde liksom en stämning där den som förde detta på tal raskt kunde misstänkliggöras som någon sorts smygrasist.

Bara vi var goda nog, bara vi själva var rätt sorts människor, då skulle allting lösa sig, och implementering och budgetering (och andra tråkiga och jobbiga saker som slutar med -ing) kunde gott lämnas åt någon tråkig byråkrat någonstans.

Man kan ju säga att det var en sorts liberalism också, med idén att 'det fixar sig'. Eller för att ta det gamla skämtet:

- Hur många liberaler behövs det för att skruva i en glödlampa?
- Ingen. För om ingen gör något kommer lampan att skruva i sig själv!

Kyeyune frågar också:

[N]är var det egentligen som vi började tro att folk som inte automatiskt höll med var dåliga eller värdelösa, människor som inte förtjänade bättre än förnedring och förakt? När gick vänstern från att vara en missionerande religion till en mysteriekult där enbart helgonen är goda nog att förtjäna frälsning?

Kan svaret vara: när det blev förmånligt för karriär och uppskattning i största allmänhet? Men då inte uppskattning från lantisar, fattiga eller åldringar (mer om den senare gruppen längre ner).

Angående Greider pratar han för reformism, men det tvivlar jag på fungerar. Det kräver att det finns motståndare som det går att prata med, som är beredda att kompromissa i utbyte mot att de får sitta kvar i samhällstoppen och behåller den avgörande makten. Finns det sådana figurer idag? Varför skulle de kompromissa? De tror ju att de är oumbärliga och kan dribbla som de vill med världens befolkning. Det enda som kan hända (om vi ser till Kommunistiska Manifestet, som Greider hänvisar till) är att enskilda personer inom kapitalistklassen byter sida när den avgörande krisen kommer, men detta är verkligen inte något reformistiskt, utan en del av revolutionen.

Den gamla reformistiska parollen om att rörelsen är allt och målet ingenting håller inte i ett läge när tillgångarna i samhällets produktiva bas inte bara gör systembytet möjligt utan också nödvändigt. Motsättningar kommer alltid att finnas, men en 'rörelse' som är en evighetsmaskin för att försörja byråkrater och därmed faktiskt har intresse av att bevara det nuvarande systemet ... vem behöver en sådan? Byråkraterna och deras 'motståndare', inga andra.

En artikel av Chris Forsne på Ledarsidorna för några dagar sedan visar att det finns saker att bita i.  Ta det där med äldreboenden:

Att inte få plats utan köa i åratal [till äldreboenden] är en vanlig situation. Till det ska läggas att många kommuner, nu i febril jakt på plats åt asylsökande, helt enkelt lägger ner äldreboenden för att istället omvandla dem till hem för unga ensamkommande.

När man googlar ”äldreboenden blir hem för ensamkommande” är det först svårt att tro att det kan vara så omfattande. Medan sjuka och ensamma mycket gamla människornas boende stängs, ofta med ursäkten renovering, så öppnas nu samma boenden, som det ofta heter, ”temporärt” för andra grupper. För kommunen blir kostnaden lägre då gamla får bo kvar hemma med minimal hemtjänst medan Migrationsverket ersätter kostnaden för det nya boendet som förr var en kommunal angelägenhet.

Grupper ska inte ställas mot grupper heter det. Men medan pensionerna för en kvarts miljon svenskar idag ligger under fattigdomsstrecket och många inte ens får ut 7-8 000kr i pension efter skatt så läggs det mellan 60 och 80 000kr i månaden bara för mat och uppehälle till unga asylsökande. Det är med andra ord regering och riksdag som ställer grupper mot grupper.

Ja, det där med ursäkten renovering ... att man inte skäms! När gamla svenskar bodde där var det tydligen inte så jäkla viktigt att renovera!

Här är en episod i verkligheten: för en tid sedan föreslog en styrelsemedlem i en PRO-förening i Storstockholm att de skulle skriva till berörd stadsdelsnämnd. Brevet skulle kräva att  de äldreboenden som finns (och som i förvånande hög grad står tomma på grund av kommunal obstruktion) bara skall användas just som äldreboenden. Det skulle alltså inte vara acceptabelt att knycka dem för migranter eller helt enkelt sälja på den överhettade bostadsmarknaden. Dessa bostäder är anpassade för äldre människor som kan ha det jobbigt med trösklar och annat, inte för unga friska individer. Med tanke på hur bostadssituationen ser ut i landet numera kan man befara att ett äldreboende som 'temporärt' blir något annat i själva verket är förlorat för alltid.

I första omgången gick styrelsen med på denna skrivelse, enhälligt. Men brevet avsändes aldrig: i bakgrunden skedde något, förmodligen en socialdemokratisk avledningsmanöver av den socialdemokratiske ordföranden samt en (vid mötet frånvarande) socialdemokrat som anade att det här kunde störa den aktuella partilinjen. Det var ju vid den tiden gränserna var öppna, Sverige skulle vara en 'humanitär stormakt' och Sverige fikade efter en plats i FN:s säkerhetsråd. Förslagsställaren blev förbannad och lämnade styrelsen med omedelbar verkan. Varför anstränga sig i en förening där ledningen uppenbarligen struntar i de mest utsatta i den tilltänkta målgruppen? - Ja, sådana är reformisterna numera. Sparkar på dem som har svårast att försvara sig. Undrar vad gamle socialministern Möller  sagt om det?