Goda tankar eller goda handlingar?

Jag skrev en bloggpost för ett tag sedan med funderingar över Clarté. Sedan gjorde jag en förkortad bearbetning och skickade in den som förslag till Clartébloggen. Den texten har jag lagt in i slutet av den här bloggposten. Jag skrev följande i epost till tidningen:

Det här är en förkortad version av min bloggpost http://bjornbrum.blogspot.com/2017/01/hm-fornya-eller.html  som jag inte tror att ni uppskattar. Men nu har jag skrivit av mig.

Jag hade rätt, det uppskattades inte. Fick svar från en Dan Jerrestam:

Tack ändå!
Men vi var inte så glada i det bidraget.

Nu visar det sig att frågan om Myrdal mot Clarté lever vidare. Stefan Lindgren skriver om den tydligen lite röriga situationen där det inte verkar klart om Myrdal uteslutits eller inte. 😀 Jo, viss komik är det i det hela. Men om vi går till kärnfrågan, om vi (eller åtminstone Myrdal) skall tillåtas prata med folk med från oss rätt avvikande åsikter, så tar jag mig friheten att kopiera en kommentar från Jan Nybondas till Stefans artikel (kursiveringen är min):

Detta leder osökt tankarna till undervisningen i religionshistoria, där kyrkoherden redogjorde för debatterna kring frågan om det var viktigare att tänka rätt eller handla rätt för att uppnå frälsning och komma till himmelriket. Bägge åsikterna hade haft sina förespråkare under historiens gång, men kyrkoherden framställde kontentan som att det viktigaste var att tänka rätt, eftersom alla mänskliga gärningar per definition var ofullkomliga.

Clarté förefaller att fortsätta denna tradition och är inte ensamma om det, tvärtom, de har anslutit sig till den närapå majoritet som författaren Tariq Ali betecknat som den extrema centern eller mitten.
Om man tänker rätt kommer man till himmelriket, handla kan man hur destruktivt man vill. Och definitionen på att tänka rätt, den har man därtill monopol på.

Som exempel kan vi nämna Tony Blair och Barack Obama, två statsledare som alltid visste att uttrycka sig som korrekthetsnormen föreskriver och därför fick fullmakt till att bedriva hänsynslös krigspolitik mot försvarslösa länder vilkas ledare inte hade förstått att anamma den föreskrivna jargongen och därtill var i besittning av rikedomar som den extrema mittens finansiärer traktade efter.
Med stark uppslutning från vänsterhåll kunde Obama bomba sju länder, kriga varendaste dag genom alla åtta år, nytt rekord, därför att han hade lärt sig sin religionshistoria, att det viktigaste är att tänka rätt eller snarare babbla rätt enligt normen.

Jag antar att det förkastliga tillstånd som Nybondas beskriver också kan kallas "rättfärdiggörelsen genom tron". Den gamle vänstermannen Fabian Månsson hade en frireligiös period och skrev en roman som hette så. Medan Clarté och det som skulle vara vänster ägnar sig åt gott tänkande ägnar sig sverigedemokrater (och snart kanske även Alternativ för Sverige) åt mer eller mindre goda gärningar och går framåt. Att tänka gott är stort, att handla gott är större!

"Vänstern" är lika hjälplös som den lilla gapande fisken i kungsfiskarens näbb. Eländigt!

Och här har vi alltså min icke uppskattade text till Clarté:

SD är inte längre ett enfrågeparti om någon trodde det. Allt fler tycker att SD har den bästa politiken även inom andra politikområden. ... Vid förra valet ägde Sverigedemokraterna flykting- och invandringsfrågan. Sedan dess har de tagit över äldreomsorgen från Socialdemokraterna och försvaret från Moderaterna. SD äger därmed flest sakfrågor av alla riksdagspartier. 

Detta enligt Aftonlövets politiska orakel, Lena Mellin, som skriver om en opinionsmätning. Vilka partier har förtroende i vilka frågor?
Ja, sd går framåt och stabiliserar sig, medan 'gammelpartierna' mest rör till det för sig. Att detta helt skulle bero av att sd-arna är väldigt skickliga politiker tvivlar jag på. Det är snarare tvärtom. De är rätt handfallna och har visat sig vara snabba till att sälja ut nästan vilka principer som helst för att få vara med i de fina kretsarna. Jag undrar om sd kommer att bli en bättre förvaltare av det svenska samhället om partiet verkligen kommer i en maktposition, eller om det bara kommer att fördjupa tendenserna till korruption, maktfullkomlighet etc. Samtidigt har de andra partierna misskött sig. Och den misskötseln har gjort att sd är svåra att kritisera. "Men du själv då ...?" I ett sådant sällskap kan även ett ganska solkigt parti verka vara rent och snyggt.



Hur som helst, idag kom nya numret av tidskriften Clarté, samt papper om förnyad prenumeration. För någon tid sedan tyckte Jan Myrdal att det var viktigt att ta upp en ordentlig diskussion med sd-are och liknande. Detta utlöste vrede. Myrdal som var gammal hedersmedlem av Clarté åkte ut.

Myrdal var länge medlem i Svenska Clartéförbundet. Han är det inte längre. Det är vi glada för.

Vilka är "vi"?  Förmodligen ett sällskap jag inte vill vara med i själv. Tonen är genuint otrevlig.



Och därmed närmar vi oss åter ämnet som inledde denna bloggpost: ökat förtroende för sd i vissa frågor, och hur det skall tolkas. Det är viktigare att ha ungefär rätt än att ha exakt fel (det var kanske John Maynard Keynes som myntade den frasen). Vad det gäller att bemöta rörelser som sd eller dess motsvarigheter i andra länder så har Myrdal som jag ser det ungefär rätt. Det går inte att vifta bort synpunkter från arbetarklassen med att de är efterblivna och rasistiska. Nationella fronten i Frankrike har kunnat ta över en stor del av den gamla döende vänstern program och väljare - vad drar man för slutsats av det? Löser man det genom att skrika ännu mer om efterblivenhet och rasism och dumförklara? Eller faktiskt försöka prata med de människor "som arbeten och ären betungade" och vars tillvaro faller samman på grund av de härskandes ansvarslösa politik? De människor som nyss var basen för stora vänsterpartier, fackföreningar, folkrörelser ...



Ta det där med att sd har bra förtroende vad det gäller äldreomsorg. När man kommer upp i seniorklassen själv är det ju intressant att se vilka partier som ligger bra eller dåligt till vad det gäller äldreomsorg. Det förvånar mig inte att socialdemokraterna tappat förtroende där. Dock lever möjligen partiet på att det ännu finns en massa S-väljare som inte fattat att det faktiskt är tillåtet att rösta på andra partier än S. Men sd larmar ju ibland när äldre medborgare kommer i kläm bland annat orsakat av beslut som tagits i socialdemokratiskt styrda förvaltningar, och när den insikten sprider sig så kanske det blir ännu större förtroenderas.



Det där med åldrandet, och hur gamla behandlas, är också en fråga som Myrdal tagit upp och väl tyvärr haft ungefär rätt: i ett land som Sverige bör man helst inte bli gammal. Det finns ett hat och missunnsamhet mot äldre. De kan gott skyfflas undan ... kanske till förmån för afghanska och arabiska unga män som "flyktingar-välkomna"-tanterna säkert tycker är trevligare än gamla trasiga gubbar och gummor som inte är klädda i dyra märkeskläder och inte har de senaste fina mobilerna.



Därmed bordlägger jag frågan om min prenumeration på Clarté skall förnyas.